Hur gör vi det tillsammans?

När nu äntligen supervalåret tycks nått vägs ände är vi många som dragit en lättnandens suck. En lättnad över att slippa ännu en valrörelse, en lättnad över att förhoppningsvis slippa mobilisera mot fascistiska torgmöten och demonstrationer, åtminstone den närmaste tiden. Nu kan vi återgå och stärka vårt basarbete, organiseringen i våra bostadsområden, i våra städer och på våra arbetsplatser. Fortsätta bygga alternativ och bygga en starkare rörelse. Supervalåret har tagit tid, energi och engagemang från det arbetet. Vi har gång på gång behövt mobilisera till motdemonstrationer när fascisterna försökt ordna torgmöten och demonstrationer. Det har varit ett viktigt och nödvändigt arbete, det har också varit ett arbete där vi växt och lärt oss otroligt mycket. Lärdomar som kommer att vara viktiga både för framtida liknande situationer, men också lärdomar kring hur vi generellt fungerar som rörelse och hur vi kan fungera bättre. Det pågår nu spännande diskussioner och praktiska försök kring hur vi kan utveckla våra praktiker och hur vi skapar strukturer för att effektivisera vårt arbete.

Men trots att supervalåret är över kommer nu ett antal rättegångar i dess spår. 2014 var året då hela valrörelsen räknades som en ”särskild händelse” som polisen fick extra resurser för. Dessa ökade resurser märkte vi av i form av brutalt våld, som i Limhamn, men också i form av ett ökat antal gripanden i samband med motdemonstrationer. Dessa gripanden har nu också visat sig leda till ett antal åtal. I flera städer, däribland min stad Uppsala, kunde vi under året tydligt se hur polisens strategi förändrades. Inför EU-valet i maj möttes vi av en fysiskt mer brutal ordningsmakt än vad vi tidigare sett i dessa sammanhang. Det är uppenbart att den stora massa som vi lyckats mobilisera sågs som ett hot. Polisen svarade med hundar, pepparspray och våld mot de som med hjälp av sina röster försökte dränka den rasistiska propaganda som spreds i vår stad. Även om nivån av våld som användes delvis kom som en överraskning för oss var det en typ av agerande som vi är vana vid, som vi på många sätt lärt oss hantera. Vi var, och blev, ett kollektiv på Celsiustorget i Uppsala den dagen. Trots att vissa av oss gick därifrån med blåmärken och rinnande ögon så var den överväldigande känslan att vi var många och att vi gjorde motstånd tillsammans. Det var fint att se hur alla tog hand om varandra, hur vi höll ihop och hur vi sköljde varandras ögon. Det är ett sätt att vända deras försök att skrämma och splittra till en känsla av gemenskap och styrka.

När vi återigen blev tvugna att samlas på samma torg några månader senare var situationen en helt annan. Vid de massiva avspärringarna som satts upp runt stora delar av stan satt nu också skyltar som informerade om att det var brottsligt att störa torgmötet. På torget hade hundratals poliser kallats in som gick runt och informerade om samma sak – buar blir ni gripna. Till en början tycktes det som att det ändå skulle bli som innan, vi var många, inte kunde de väl gripna alla? Men när en efter en fördes bort av polisen spreds osäkerhet och tystnad. Det här var en ny situation, våra vanliga strategier kunde inte användas. Den dagen gick vi därifrån utan blåmärken men med en känsla av att vara ensam och utsatt. Vi var få som då trodde att dessa gripanden skulle leda till åtal, hade de ens något stöd för detta i lagen? Nu väntar flera på sina rättegångar om störande av allmän sammankomst, andra har redan fått sina domar.

Att personer blir gripna och åtalade i samband med demonstrationer är såklart inget nytt i sig. Men det vi kunnat se under året är ändå en förändring mot att i högre grad gripa folk på plats och att också använda andra lagrum än tidigare. Våldsamt upplopp är den gummipragraf som tidigare i första hand använts för att dömma demonstranter, men nu försöker man alltså även använda sig av “störande av allmän sammankomst”. Det är också en kvalitativ skillnad i det att dessa gripanden skett vid “lugna” demonstrationer, där inte våld förekommit från vår sida. Även det brutala våld från polisen som mött oss under året har riktats mot demonstrationer med uttalat icke-våldskodex. Om vi inte redan visste det, så vet vi nu att graden av våld och repression mot oss inte beror på vår nivå av våld.


Den här texten ska inte handla om det orättfärdiga i dessa åtal. Det finns alltid en risk i att fokusera allt för mycket på arbete mot repression. Det är till sin natur ett reaktivt arbete, dessutom med små möjligheter att vinna något. Att ifrågasätta en viss form av repression riskerar dessutom att legitimera systemet som sådant. Jag är inte ute efter att vi ska fokusera vårt arbete mot att få dessa personer frikända, även om de såklart borde bli frikända. Tanken är istället att öppna upp en diskussion kring vad denna typ av repression kan riskera att göra med vår rörelse och hur vi kan motverka det. Hur kan vi motverka splittring och istället bygga en starkare gemenskap? Om vi blir slagna kan vi plåstra varandra, om vi blir pepparsprayade kan vi skölja varandras ögon. Kan vi skapa samma känsla av gemenskap i relation till hotet om åtal? En första steg, som vi ju redan har erfarenhet och strukturer för, är att gemensamt finansiera potentiella böter. Men kanske kan vi också tydligare försöka skapa en känsla av att vi gör det här tillsammans – på gatan och i domstolen. Vårt mål borde inte vara att ingen ska bli dömd för störande av allmän sammankomst, vårt mål borde vara att aldrig tystna. Vårt mål borde vara att växa oss starkare tillsammans.

En reaktion på ”Hur gör vi det tillsammans?

  1. Repressionen kan inte skada oss allvarligt, även den är per definition reaktiv. Den finns bara om en rörelse finns. Den kan bara dämpa, aldrig utradera.

    För att bygga gemenskap, definiera oss! Vilka är vi? Vad är rörelsen? Identitet är något fruktansvärt laddat; det väger tyngre än alla demotaktiker, kampstrategier och sakliga argument. Folk rör sig åt det håll de känner sig menade att röra sig åt. För att besegra indentifieringen som utgår ifrån nationer och hudfärg så måste vi skapa oss en egen grupptillhörighet. Flera egna. Är vi antirasister? Ja. Vad är vi mer? Människor? Individer? Arbetare? Vad är det egentligen som för oss samman?

    Jag var med dig på Celsiustorget. Båda gångerna. Jag kommer dit nästa gång också, med en vän jag litar på. Det är nog det viktigaste, tror jag, att vara där och säga ifrån. Att aldrig ge upp.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s