Ur askan

Kapitalismen i Europa genomgår nu en av sina mest omfattande, och mest destruktiva, omorganiseringar på uppemot hundra år. Precis som i tidigare liknande faser innebär det att människor ”frigörs” från de olika situationer de överlevt i. Istället tvingas de söka efter nya möjligheter att klara sig från dag till dag. Det rör sig om utblottade människor som överger krisande ekonomier i Europas många rostbälten och söker sig till låglöneyrken i storstädernas serviceyrken, om människor som överger sina hem när de revolter som de krisande ekonomierna möjliggjort övergår i brutala inbördeskrig. Den grupp av, huvudsakligen romska, migranter från sydöstra Europa som denna text utgår från är på flykt från en explosivt ökande rasism — en rasism som även den är kopplade till krisen genom hur ett hårdnande klimat påverkar såväl de utsatta som rasismens förövare.

Det finnas alltså djupgående materiella orsakerna för den ökande omfattningen för alla dessa omflyttningar, direkt kopplade till kapitalismens utveckling. Därför är det alltså rimligt att rent retoriskt framhålla lösningen på problemen i en radikal förändring av detta system. Men en sådan politisk förklaring säger däremot inte så mycket om hur vi i den autonoma vänstern på kort sikt ska förhålla oss till utvecklingen rent praktiskt.

För att i denna situation taktiskt kunna orientera oss måste vi ställa frågan om vad som står på spel för de olika aktörer som gett sig in i den konflikt som de romska migranternas närvaro i stadsrummet lett till. Varför har de seglat upp som en måltavla där den nationalistiska ytterhögern verkar kunna få mycket större stöd än deras anti-muslimska kampanjer? Varför gör inte polisen något när romernas tältläger brinner och människor anfaller dem på gatan? Varför skjuter politiker på lokal och riksnivå på att ta besluten som hade gjort dessa människors liv drägliga, för att inte ens agera när fascister angriper romer och deras läger? Och vad är begränsningarna för den våg av välgörenhet i ”medmänsklighetens” namn som för tillfället i princip utgör det enda sociala skyddsnät för de romska migranterna?

Det är lätt att konstatera att de romska migranterna är extremt marginaliserade, och lämna frågan vid det: fascister angriper dom och politiker struntar i dem för att de är offer för rasism, har få allierade och knappa politiska resurser. Eftersom varken EU, riksdagen eller kommunerna agerar har hemmasnickrade filantroper fritt spelrum att experimentera med olika sätt att uppfina sätt att göra sig själva till “goda medmänniskor” i sitt samspel med migranterna på ett sätt som hade framstått som provocerande i alla andra slags interaktioner med utsatta människor.

Men politiskt sett är det mer produktivt att vända på problemet, för även om de romska migranterna är socialt marginaliserade är de inte politiskt marginella. De är inte enbart bortglömda av en slump eller under angrepp på grund av uråldriga fördomar. Snarare är de det mest synliga exemplet på hur underordning skapas i relation till nyliberala mekanismer för exploatering och utsugning. Sättet som staten, och framförallt städer och kommuner, hanterar romska migranter hänger direkt ihop med de idag helt dominerande tanken om att städer ska skapas för att vara ”attraktiva” för vissa specifika grupper.

En central del i att skapa en ”framgångsrik” kapitalistisk stad är att förfina dess befolkning. Kommuner försöker med alla medel att investera sina resurser i saker som attraherar ”rätt” befolkningsgrupper och på så sätt stärker stadens kulturella “humankapital”. Denna modell är en historisk produkt av tre aspekter av nyliberalismen: borgarklassens allt större makt och del av den samlade samhällsinkomsten, avskaffande av de mer eller mindre universella sociala rättigheter som välfärdsstaten fungerade genom, och tanke om att ekonomiska marknader så lite som möjligt ska störas av politiska krafter. Resultatet är ett system som riktar in sig på att reglera kultur och samhälle istället för ekonomi, för att attrahera den allt mer välmående borgarklassen och de skikt som utgör dess stödtrupper genom riktade sociala och kulturella insatser.

Städer riktar alltså in sig på att attrahera och behålla vad som förstås som ”den kreativa klassen”. Detta kombineras med mer företagsinriktade kommunala satsningar som ”entreprenörs-inkubatorer”, kurser i ”social entreprenörskap”, “platsmarknadsföring” i form av kampanjer, idrottsarrangemang och skrytbyggen, och att miljonbelopp läggs på att finansiera upprustning av ”attraktiva miljöer” där storföretag billigt ska kunna etablera sig. De grupper som inte kan bidra till att stärka antigen stadens ”humankapital” eller dess varumärke kan inte räkna med några riktade statliga eller kommunala insatser som inte innebär att göra om, dölja eller flytta dem.

Det finns alltså en skala av riktad social omsorg. En rad insatser inriktas på att stärka närvaron av grupper med kulturellt och ekonomiskt kapital. Få av välfärdsstatens mer eller mindre universella sociala rättigheter är tillgängliga för de som utgör en belastning. Det är i denna konfliktfyllda situation som de romska migranterna skapar uppståndelse och blir föremål för olika politiska projekt. När fascister fysiskt angriper dem är det alltså mer än rasistiska dåd, precis som det är mer än omänsklig ignorans när politiker låter dem frysa i askan av sin utbrända läger.

De agerar, om än med helt olika personliga motiv, i enlighet med en logik där socialt svaga grupper är kostnader som ska minimeras eller föras över på en konkurrerande stat, stad eller stadsdel. Det är denna logik som gör att fascisternas grupper kan få ett tyst stöd från stora delar av de grupper som tillhör, talar för eller söker sig mot befolkningssegment som inte betraktas som en social belastning. Det är därför polisens och politikernas ovilja att agera är frågan om ett aktivt förhållningssätt i linje med hur de redan förhåller sig till andra grupper  – en vilja att låta vinterkyla och marknadskrafter förflytta ett socialt problem så att sociala resurser kan fokuseras i grupper som ger en lönsammare utveckling av befolkningens sammansättning.

Romer är alltså inte de enda som drabbas av detta sätt att styra stater och städer genom att förfina befolkningens sociala sammansättning, även om romer kanske drabbas tydligast och hårdast av denna ekonomiska rationalitet. Genom att sätta konflikten kring romernas position i ett större politiskt perspektiv av ”rätten till staden” går det alltså att förstå hur vi ska ingripa politiskt bortom en allmän och farlig ”medmänsklighet” som riskerar att sina så fort en annan mer ”utsatt” och behjärtansvärd grupp dyker upp på i det offentliga samtalet.

Istället kan vi genom att politisera romernas situation som en av många konflikter kring styrningen av ”den kreativa staden” odla ett ömsesidigt beroende som går över enskilda konflikters givna gränser. En eller annan slogan kan i sig självt aldrig magiskt frammana solidaritet. Däremot finns möjligheten att gå bortom en tydlig ensidig och hierarkisk relation mellan “de givmilda” och “de utsatta” när vi organiserar oss längs de materiella sambanden mellan olika grupper som är del av samma system av underordning och exploatering. Det är alltså frågan om mer än retorik när vi sätter romernas situation i relation till saker som ”uteliggarsäkra” bänkar på stan, offentliga rum som säljs ut eller tillåts förfalla när de inte bidrar till attraktivitet, bortprioriterade av offentliga inomhusrum som bibliotek, miljonsubventioner till den offentliga miljön när byggherrar konkurrerar om att sälja bostadsrätter till de rika, underfinansierad allmännytta som bara renoveras när ägarna försöker få in “finare” hyresgäster eller höjda priser på kollektivtrafik som gör det svårare för resurssvaga grupper att röra sig i stadsrummet.

Genom att visa på att det är samma mekanismer som ger upphov till en rad tillsynes särskilda konflikter kan vi ösa ur en mycket bredare reservoar av kollektiva erfarenheter när vi närmar oss de romska migranternas situationer, eftersom att vi vet att dessa springer ur samma nyliberala sätt att underordna alla våra behov det abstrakta utvecklandet av städers sociala befolkningsprofil. Vi kan ur en rad egna erfarenheter av att sorteras ut, aktivt döljas eller glömmas bort engagera oss i denna kamp, för att på så sätt låta ömsesidighet och gemenskap driva konflikten framåt.

Istället för att renodla romernas marginalitet och utsatthet, deras situation som något unikt och främmande för oss och därmed värd vår personliga sociala omtanke, kan vi visa på att personen som inte kan köpa låna till en bostadsrätt, inte har råd med pendelkort, bor i en stadsdel som kommunen är i färd med att “reno-vräka” påverkas negativt av samma sorteringsmekanismer som slår så hårt mot romerna. Istället för att anklagande säga “varför bryr du dig inte” kan vi fråga “vem tror du drabbas nästa gång om vi låter politiker på detta helt uppenbara sätt behandla människor de har ett ansvar för som en belastning i deras jakt på att skapa bra PR och en stark befolkningsprofil, istället för som invånare med samma rättigheter?”. Istället för att med moralisk indignation uppbåda människor att agera hade en, förvisso asymmetrisk och ojämlik, ömsesidig solidaritet kunnat odlas och lägga grunden för en långsiktig och mycket mer starkare politisk kamp för rättigheter för såväl romer som andra olönsamma invånare.

Avslutningsvis framträder också en politisk analys, med städernas jakt på en förfinad befolkning, som bakgrund den subversiva potentialen i romernas egna kamp. Den blir istället för att vara något marginellt den mest synliga aspekten av en rad konflikter som står i direkt motsättning med den vedervärdiga modell för ”utveckling” av kapitalistiska stadsrum som idag dominerar. Om tillräckligt många sådana kamper blossar upp och stärker varandra kommer en utveckling av våra livsmiljöer riktad mot skapandet av ”attraktiva städer” förr eller senare att bli omöjlig. Därmed kommer en av flera bärande strukturer för den samtida kapitalismen, nyliberal omfördelningspolitik till de rika på stadsnivå, att undermineras. Det är alltså både för att stärka romernas position, genom att börja väva band av ömsesidigt beroende kring en kamp mot en gemensam fiende, och för att visa på den politiska kraften i denna motsättning vi politiskt bör närma oss denna situationen.

Mycket står på spel. För de romska migranter. För deras fiender. För våra städers framtid. För de politiker som ser ett mer polariserat samhälle som den enda vägen till tillväxt. Och inte minst för oss som öppet och utan bekymmer konstaterar att krossandet av detta fullkomligt barbariska sätt att styra samhället genom att omvandla allt till en kall kalkyl av mänskliga resurser är vår tids mest bråskande politiska uppgift. Vi har inget annat val än att ta de romska migranternas sida. Varje gång de tvingas tillbaka förlorar alla vi som kämpar för rätten till staden. Vår uppgift är därför att börja vinna små men märkbara segrar, att befästa de romska migranternas plats i staden och stödja dem i att bygga nätverk av allierade. Kampen är för viktigt för att bli som symbolisk fråga. För migranterna själva, men också för oss som politiska aktivister.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s