Att stå emot

De politiska rum en rörelse befinner sig i, och samtidigt skapar, förändras ständigt. Beprövade metoder slutar fungera. Avfärdade tillvägagångssätt blir plötsligt åter aktuella. Och ibland ter sig gamla, rent av bortglömda, diskussioner som relevanta igen. Statens “Nationella samordnare mot våldsbejakande extremism”, polisens insatser vid första maj i Lund och på Limhamn under motdemonstrationen mot SvP samt sagda partis nedläggning tvingar oss att fundera på statlig repression, hur den tar sig uttryck och vilka strategier som finns för att bemöta denna.

Vi behöver därför förstå sambanden mellan de olika processer och händelser som vi sett de senaste åren för att förstå hur vår egen position som vänsterradikal rörelse omformuleras och omförhandlas. Vi vill därför i denna text summera de repressiva statliga element vi anser har varit avgörande under de senaste två åren, diskutera hur vänsterrörelsen tacklat denna repression och försöka hitta möjliga strategier för att gå starkare ur repressionen, som tyvärr alltid varit en formerande faktor för oss.

Repressionens strategier

De senaste två åren har vi sett hur den högerradikala rörelsen i allt mindre utsträckning utgör ett reellt hot mot vänstern, men också hur staten parallellt trappar upp sin repression mot den utomparlamentariska vänstern. På ett nationellt plan vågar vi påstå att kampen mot högerradikaler är vunnen för stunden. Det var många år sedan dom, i någon av dom större städerna, på allvar hotade den utomparlamentariska vänsterns verksamhet. När den kampen på många sätt är över och långsamt börjar avta så ger det oss möjlighet att försöka analysera det strategiska läget och hur vi i framtiden ska hantera angrepp på vår rörelse. Ifall vi inte använder detta andrum till sådana analyser så riskerar vi att befinna oss på ruta ett när angreppen ökar igen.

Samtidigt som spillrorna av Vit Makt-rörelsen var på väg mot en allvarlig kris kunde vi se hur statens repression mot vänstern trappades upp. Under 2014 dömdes de antifascister som hade försvarat manifestationen i Kärrtorp 2013. Samma år genomförde polisen “Operation Eskil” som angrep Revolutionära frontens strukturer och resulterat i en rad domar.

Den första typen av repression vi har kunna se är framför allt lagföranden. Straffen efter Kärrtorp blev ovanligt hårda. Vänsterns svar på detta blev bland annat att starta Free Joel-kampanjen, som syftade till att hjälpa en av de dömda antifascisterna från Kärrtorp och bygga opinion mot det ovanligt långa fängelsestraff han dömdes till. Under 2014  ökade också den polisiära repressionen mot det som man definierade som den autonoma rörelsen. I fokus för repressionen stod antirasistiska protester mot SD och SvP, men också kampanjen ‘365-rörelsen’ som genomförde diverse aktioner mot ‘supervalåret’ och partiernas valkampanjer. Den öppna repression som har utkristalliserat sig handlar i första hand om att lagföra antirasister som gjort lagöverträdelser som tidigare inte bestraffats. Aktivister har bland annat dömts för att ha buat, skrikit eller blåst i visselpipor i samband med SD:s torgmöten.

Den andra typen av repression vi kunnat se är en mer brutal sådan. Den mest uppmärksammade händelsen var polisen våldsamma framfart mot anti-SvP demonstrationen i Limhamn. Tidigare under året 2014 hittade polisen en förvändning för att slå till mot den traditionella  “Revolutionär Första Maj”-demonstrationen i Lund där flera personer greps och misshandlades. På så sätt skickade dom ut en signal om att året skulle bli annorlunda.

Parallellt med dessa skeenden så har vi också sett hur en medial kamp om samtalet kring ‘våldsbejakande extremism’ har blossat upp. I den diskussionen har den autonoma vänstern diskuterats, definierats och omdefinierats av en mängd aktörer. Där vissa har försökt inkludera oss som en naturlig del av den liberala demokratin medans andra försökt utdefiniera oss med hjälp av extremism-stämpeln. Sammanfattningsvis kan vi säga att det framför allt har varit staten som angripit den autonoma vänstern under de gångna åren, samt att repressionen spritt sig till tidigare ostraffade aktivister samt utöver detta tagit sig rent diskursiva uttryck. I nästa del kommer vi diskutera vilka motstrategier vi har sett användas av vänstern, deras för- och nackdelar samt hur vi kan gå starkare ur den repression vi ser idag.

Vänsterns strategier

Det verkar i princip finnas två sätt för vänstern (i den bredaste bemärkelsen) att hantera repression. Den ena är att sluta sig samman och försöka göra sig så hård att det inte går att slå mot en och att slagen inte skadar det andra är att göra sig så mjuk och formbar att slagen inte skadar. Här kommer vi använda oss av två exempel där dessa två strategier har använts.

Ung Vänster gjorde många mediautspel under 2014 som syftade till att försöka skada polisen opinionsmässigt efter att  polisiära övergrepp riktats mot deras aktivister och andra som drabbats av polisens våld. Deras strategi kretsade i första hand kring att åberopa lagöverträdelser som poliser gjort sig skyldiga till, samt att belysa det absurda i att staten angriper antirasister. Ungefär samma strategi användes efter Limhamn, även om fokus då inte låg på lagtolkningar utan på polisens lögner om stenkastning och amoniakballonger, lögner som användes som svepskäl för att attackera blockaden.

Efter polisens angrepp 1 maj 2014 i Lund så ter det sig uifrån som att Lunds autonoma rörelse hanterade repressionen genom att sluta sig samman och göra sig hårdare. Med hjälmar och stegbanderoller genomförde man året efter attacken på Revolutionär Första Maj demonstrationen utan några konflikter med polisen. Om det var denna taktik som de facto höll polisen borta kan vi bara spekulera i. Antagligen så var polisens mindre konfrontativa linje ett resultat av att valåret var slut och att Lunds autonoma miljö hade varit mindre aktiv under året. Ett annat troligt scenario är att polisen helt enkelt hade bedömt sin förra insats som ett misslyckande. Att angripa demonstrationen gav inte ett önskat resultat. Självklart är det också möjligt att den hårdare retoriken och hotet om våld från Lunds autonoma rörelse faktiskt fick polisen att ta ett steg tillbaka, även om skillnaderna mellan de båda årens demonstrationers utformning i praktiken inte var särskilt stora.

Dessa två exempel visar tydligt att sättet att hantera statlig repression påverkar rörelser. Den definierar gränserna för hur en rörelse kan röra sig och utvecklas. Efter händelserna i Limhamn försökte många att påverka polisen genom att via protester begränsa deras handlingsutrymme. Det finns säkert en stor poäng i att göra så, men i det döljer sig också faror. Det är lätt hänt att man lurar både sig själv och andra att det är en eller annan del av polisen regelverk det är fel på och att det inte ligger i statens natur att med en rad olika medel angripa rörelser som hotar borgarklassens intressen. Problemet med polisen är inte att dom ibland är våldsamma, utan att den funktion som polisen fyller kräver att de med våld slå ner på sociala rörelser som destabiliserar statens möjligheter till maktutövande. Vi har i tidigare inlägg diskuterat faran med att konstruera falska krav eller idéer om hur samhället fungera.

Om man tittar på första maj i Lund så är det utan tvivel så att polisen hade möjlighet att angripa demonstrationen även i år, om det hade varit deras avsikt. Polisens våldskapital idag är helt bortom alla andra icke-statliga institutioner. Så effekten i Lund, eller för den delen efter Limhamn, blir att vi bygger farliga föreställningar om oss själva och vår rörelse, där man tror sig vara redo att utmana polisen i direkt konfrontation. Syftet var kanske istället att göra det så kostsamt för polisen att dom hellre struntar i att agera men även det kostar oss något. Inkludering, breddning och strategisk seger ställs åt sidan för att vinna vid en punkt vid ett tillfälle.

Dessa exempel belyser ett problem med dagens sätt att hantera den statliga repressionen. Den används som en förevändning att driva sin politiska poäng. Den statliga repressionen används av vissa grupper för att vi ska iklä oss radikalare attribut och använda mer radikala(spektakulära) aktionsformer, att vi ska ha ett högre säkerhetstänkande och sluta oss mer. En underliggande men outtalad antagandet verkar vara att radikala poser eller dramatiska aktioner i sig alltid ger utdelning i någon slags samhällsförändring.

En annan del av vänstern använder repressionen för att argumentera för anpassning till ett konsensusinriktat offentlig samtal där konflikter bara får finnas mellan “åsikter” och aldrig mellan intressen, för att inte framstå som hotfulla. Här är den underliggande hypotesen precis tvärt om – att språk helt går att skilja från praktik som om att det skulle gå att på förhand säkra utmanande rörelser mot repression genom en diskursiv sköld. Det kan tyckas som att dessa åsikter eller linjer är uppkomna för att tackla repressionen, men oftast är det precis tvärtom. Detta är åsikter och tankar som funnits i rörelsen hela tiden, men nu fått en möjlighet att ventileras i en panikslagen och alarmistisk situation.

Den autonoma rörelsen har historiskt sätt varit dålig på att hantera repressionen den utsätts för. Det har funnits en inställning att det inte går att påverka och man har dragit sig undan istället för att försöka bemöta den. Inte sällan har den stärkt ens identitet av att inneha en radikal position. Istället har man överlåtit bemötandet av repressionen till andra, så som t.ex mindre “radikala” aktivister eller tyckare på vänsterkanten, inte sällan människor som vi delar väldigt få åsikter med.

Vissa av problem med att inte själva ta den debatten har vi skrivit om här.

Vilka alternativ har vi?

Det är självklart att vi som rörelse ska försvara oss själva ifall vi hotas med våld, från staten såväl som högerextremister. Men hur hanterar vi en repression som snarare riktar in sig på misskreditera och marganalisera oss? En repression som på sikt även kan kriminalisera oss som rörelse? Denna kontext, som vi nu befinner oss i, gör att vi behöver tänka långsiktigt och strategiskt för att ha möjlighet att övervinna repressionen och vinna de samhälleliga kamper vi agerar i.

Ur ett strategiskt perspektiv är det viktigaste troligtvis att inte låta repressionen påverka mer än nödvändigt. Att ta möjligheten att bemöta den men att försöka i den mån det är möjligt stå fast vid sina åsikter och dom praktiker som vi använder. Därför blir ett alternativ “att finnas i klassen”. Med detta menar vi att  vi måste finnas i människors vardag och kämpa där det betyder något. Att bara finnas där gör det mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att utdefiniera oss.

Vårt antirepressionsarbete måste handla om att skapa en kollektiv strategisk förståelse för hur vi går i konflikt.  Nyckeln till att skapa denna gemensam förståelse för hur vi för konflikter med staten är målmedvetenhet och avhållsamhet. Hur vi ska kunna reproducera denna förståelse är svårt ifall vi inte får möjlighet att använda den. Internationella mobiliseringar skulle kunna fylla den funktionen.  Repressionen i form av domar är kostsamt för oss, både på ett individuellt plan men inte minst som rörelse. Vi har pga det skeva maktförhållandet mellan oss och staten inte råd att offra någon. Vi kan inte angripa om inte kostnaderna är minimala. Vi kan bara angripa när det är ytterst svårt att identifiera och döma. Det kräver stora ytor, mycket människor, korta förlopp och en höggrad av oordning. Exempel på detta är Lund 2008 och Köpenhamn 2007. Vi kan också agera i den legala gråzonen då straffen inte är så hårda och där konfliktrepotaren är kontrollerad.

För oavsett om vi ska bli mjukare, hårdare, flexibla eller mer målinriktade så är det uppenbart att vi måste ha faktiska strategier för att hantera repressionen. Vi kan aldrig vinna om våra handlingar blir spontana reaktioner i stundens hetta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s