En eld som aldrig släcks

Ett mörker sänker sig över Europa. Det är inga nyheter. Man behöver inte ha läst Marx för att inse att kriser, nedskärningar och arbetslöshet vanligtvis följs av ökad segregering och främlingsfientlighet, och med det ett ökat spelrum för populister, fascister och fundamentalister.

Men även om det till stor del är ekonomin som styr samhällsutvecklingen så påverkas den också av olika gruppers kamp, och av sociala rörelser som man själv kan vara en del av. Och i dessa sociala rörelser kan vi själva i viss grad bestämma vad vi lägger vår energi på och vilka perspektiv vi utgår från.

Vad är det egentligen vi vill? Vad är målet med vår verksamhet?

Vår del av vänstern har kommit långt. Från 90-talets livsstilism, moralism och bojkottkampanjer har det skett en imponerande utveckling. Men samtidigt som jag är stum av beundran inför saker som vi har gjort och människor som jag har lärt känna så är det som att något har tappats bort på vägen, något som jag tror att vi bör återvända till.

Förutom några långsiktiga projekt—arbetet med EU-migranterna, Kvinnokliniken, sjukvårdsorganisering, motståndet i Borgarparken, läxhjälp på Sorgenfri—så har mina tre år i Allt åt alla i Skåne till stor del präglats av klassisk aktivism och brandkårspolitik. Visst, oftast intelligent och angelägen sådan, men brandkårspolitik innebär att vi hela tiden springer efter och släcker bränder. Att vi bara reagerar på en massa jobbiga grejer som händer och att vi då aldrig har initiativet. Att vi ger oss på problemen istället för dess orsaker. Att vi spelar efter fiendens regler och därmed svårligen kan vinna. När vi försvarar gamla segrar har vi svårt att röra oss framåt. Brandkårspolitik kommer inte ge pensionärer en bättre vardag och den kommer inte ge oss bättre skolor. Brandkårspolitik motiverar inte våra ungdomar att sluta punda och våra arbetskamrater att sluta rösta på SD. Brandkårspolitik duger inte om man vill se en verklig förändring, om man vill se klassamhället brinna till grunden.

När vi har pausat vårt långsiktiga arbete i veckor för att vi mobiliserar mot nazistmarscher så har frågan kommit upp: Vad gör det med oss som rörelse? Är det värt det när man väger plus och minus i slutändan? Var bör vår fokus egentlig ligga? Detta följs av ytterligare frågor: Kan vi bortprioritera sådant som känns brännande aktuellt, som solidaritetsarbete för asylsökande, för att istället kallt fokusera på våra långsiktiga planer? Och vad gör det med oss som medmänniskor?

Dessa frågor har utgjort något av en politisk depression för mig. Ja, det går att peka på samhällsutvecklingen i allmänhet, men sjukdomsorsakerna finns även framför oss i vår verksamhet. Och när jag läser om den autonoma rörelsens historia förstår jag det hela teoretiskt, vad det är som fattas. Hur säger vår verksamhet de senaste tre åren till våra vänner i klassen, våra allierade, att vi älskar dem och litar på dem? Kanske säger den istället, det är lugnt, vi är aktivister och experter på politik, du har inte läst så många teorier, överlämna det här till oss. Våra autonoma rötter tycks säga något annat, nämligen att vi ska vara del av en massrörelse som ska förändra allt. Istället för att angripa symptomen ska vi slita upp skiten med rötterna. Och då måste vi gräva där vi står.

Hur gräver vi där vi står? Genom att arbeta lokalt, och utifrån materiella behov. Genom att låta den enskilda personens begär och intressen—vad det än kan vara som den personen brinner för—lägga grunden till detta projekt för att förändra allt. Det är så jag känner. Det här projektet måste bygga på våra egna begär, och hur dessa flätas samman i en gemensam kamp. En kamp som förs på en unik plats och som har sina unika förutsättningar. Det handlar om att experimentera och lära sig grejer, att lära känna människor i sin närhet och upptäcka nya möjligheter där. Och att tillsammans skapa situationer med målet att dra in andra och tvinga dem att agera. Kör vi inte så, då pallar jag inte. Då är skiten inte värt det. Jag vägrar bränna ut mig för en vänster som inte känns som den är min. Det här projektet måste vara den där elden som aldrig släcks, som hela tiden ger oss gemenskap och glädje, som gör att vi inte bränner ut oss, som hela tiden är nytt bränsle.

Vi säger att gatorna i Malmö tillhör oss men barn säljer droger där.

Vi närmar oss våra autonoma rötter. Vi börjar tänka och agera långsiktigt, på riktigt, och börjar planera för hur vi ska förändra allt. Det låter bra i teorin, de flesta kan hålla med om att det låter bra, men det är också mest en massa snack egentligen. Så vad kan vara några punkter för verkstaden?

1. Det allra viktigaste är vilka kamper som vi fokuserar på. Men var de mest angelägna konflikterna kommer äga rum är svårt att förutsäga, och jag kan därmed inte säga hur våra femårsplaner bör se ut. Men redan nu finns det mycket vi kan göra för att gå från en duktig aktivistgrupp till att utgöra en del av en bredare social rörelse. Vi måste först av allt prata om hur vi inkluderar de som inte redan är frälsta, de som inte redan har alla våra åsikter, som inte bor på exakt samma ställen eller använder exakt samma språk som oss.

2. I det här projektet behövs nästan alla i arbetarklassen, även personer som har fått med sig en del tveksamma värderingar. En persons erfarenheter och materiella intressen väger i slutändan tyngre än rätt åsikter, men hur hanterar vi attityder som inte är OK? Hur kan vi vara välkomnande och pedagogiska där, och samtidigt ha nolltolerans mot rasism och sexism? På ett möte eller en samling måste man sätta ner foten, men efteråt måste man också förklara varför. Vi behöver en rörelse som kan skola människor på ett bra och välkomnande sätt. Har man inte fått alla korrekta teorier och begrepp med modersmjölken så ser dagens vänster ner på en, och stänger därmed ute så många med värdefulla resurser och erfarenheter, och framförallt många med den där livsviktiga glöden. Den som bara väntar under ytan, väntar på att flamma upp till en eld som aldrig släcks, en eld som på riktigt kan lysa upp kring oss i detta mörker.

3. Min upplevelse är att många i vänstern är blyga på ett ganska osoft sätt. Men jag vill säga att det aldrig är försent att börja bete sig kamratligt. Det är katastrof att nyfikna kan gå på ett första möte eller en öppen aktivitet utan att någon ens pratar med dem. Säg hej, ge lite tid och kärlek, välkomna och förklara. Ha intro-träffar och se till att info-material alltid är tillgängligt. Ja, vi har blivit bättre på det här, men det är långt kvar till godkänt.

4. På en föreläsning som vi i Malmö anordnade fick vi lära oss hur sossarna handskades med svenska nazister på 30-talet. Man gav dem alltså på käften och mobbade ut dem på arbetsplatser och i bostadsområden, men det mest intressanta var hur hur man agerade vid offentliga möten. Istället för motdemonstrationer anordnade man manifestationer för sin egen politik på samma ställe som nazisterna. Detta för tankarna till hur de autonoma gör i Italien, vilket beskrivs nedan i ett längre citat:

“Därför blir den absolut viktigaste (outtalat antifascistiska) strategin för de autonoma sociala centren att satsa på en egen offensiv politik, att själva sätta agendan, ständigt närvara i alla sociala kamper och vara en tydlig politisk aktör i samhället. Sociala centren har ju en central roll i italienska rörelsen, och centren har ett behov av legitimitet för att kunna överleva – de måste därför arbeta för att skapa sympati och stöd för sin verksamhet, bygga allianser och ha en förankring i sin stad. Den egna agendan ges därför alltid prioritet, den egna politiken kommer alltid i första rummet – istället för att agera reaktivt och bara svara på extremhögerns aktiviteter (s.k. brandkårspolitik). (…)  Lega nords gatupatruller i kvarteren, diskriminerande kommunalpolitik mot invandrare och papperslösa bemöts av sociala centren genom organisering av papperslösa, egen kvartersorganisering och frenetiskt nätverksbyggande ut i lokalsamhället. Allt detta kräver att man agerar som en öppen och erkänd politisk aktör, deltar i det offentliga samtalet, gör sin röst hörd, har offentliga talespersoner, ger ut egna böcker och skapar egen media.”

I samband med demonstrationen mot nazistiska Svenskarna Parti var vi ute i Limhamn veckan före och informerade kyrkan, folk på torget och butiks- och bibliotekspersonal om vad som skulle hända. Det var bra. Men det var den enda gången jag kan minnas att vi har gjort så. Flera gånger har argument för att vi ska sprida och förankra vårt arbete lokalt mötts av ett kompakt ointresse. Det får mig att fundera över vad för sorts grupp jag har engagerat mig i. Inte för att jag har läst Freud eller så, men vill man se en samhällsförändring, eller vill man främst känna sig duktig i grupp inför andra redan frälsta? Och inga fler motdemonstrationer. Det är alltid mer attraktivt att vara för något än att vara mot något. Jag vill se en italiensk vår och sommar.

5. Allt vi gör är kommunikation. Våra handlingar säger mycket. Men vilken är vår målgrupp? Vilka är våra allierade? Folk som redan är vänster? Vad är poängen med det? Hur ska vi visa arbetarklassen utanför vår bubbla att vi älskar dom och litar på dem? Ett första steg vore att sprida våra arrangemang i hela Malmö, (ja, även utanför Möllan). Att affischera och dela ut flygblad är kul, speciellt när man gör det tillsammans, och ännu mer när man fattar att det personliga mötet och samtalet är grundläggande för all politik. För övrigt har jag svårt att övertyga mig själv om att 1 maj-firandet är något annat än en död ritual som utförs för redan övertygade… men vad skulle kunna vara en modern ritual som fyller samma funktion?

6. I Skåne har det utvecklats en filosofi där vi vänder oss till kämpande grupper i vår närhet och säger ungefär: “Ni är hjältar, vi vill kämpa tillsammans med er, vi kan hjälpa till med detta, vi har de här resurserna att erbjuda”. Målet är att vårt namn och vårt arbete ska ha spridit sig så pass i staden att deltagare i lokala kamper i framtiden även ska vända sig till oss, för att använda Allt åt alla som ett verktyg eller som en allierad.

7. Jämfört med andra lokalgrupper i Allt åt alla har Malmö haft en bättre könsbalans. Vid utvärderingar har man menat att detta inte är en lycklig slump utan pekat på en stark feministisk tradition här. Många lägger alltså ner ett jävla arbete för att det ska se ut så. Vår sammansättning kan dock förbättras på andra sätt. Vår lokalavdelning är väldigt vit, och präglas till stor del av den typiska aktivisten, alltså en inflyttad ung akademiker (ofta en man; vid utvärderingar har det även lyfts fram att när något är trendigt så kommer männen, och när vinden blåser kallt stannar kvinnorna i allmänhet kvar och håller lågan vid liv) som drivs mer av en vilja att framstå som en god människa än av ett materiellt intresse. En förbättring här hänger väldigt mycket ihop med den förra punkten (och även andra punkter), och handlar om ett långsiktigt arbete som inte kan tvingas fram. Men jag tror att vi redan nu kan göra mycket för att underlätta.

8. Allt åt alla Uppsala skrev en viktig text om icke-män och kamratskap. Att män tar för mycket plats i relation till vad de har för värdefullt att säga, det är en viktig kritik. Samma gäller för mellanskiktmedelklassen och akademiker. I en rörelse som måste inkludera nästan hela arbetarklassen, well, där finns det inte obegränsat med plats för era gigantiska egon. Sluta tro att ni är så smarta, att era erfarenheter är så intressanta, att era åsikter är så viktiga. I samband med detta ska vi också betona vikten av kunskapsutjämning (och särskilt över barriärer som exempelvis kön, ursprung, position i klassen). Att vi hela tiden lär varandra om teori och historia, men även delar med oss av praktiska kunskaper som att skriva debattartiklar, hålla tal, måla banderoller, sköta ekonomin eller en hemsida. På så sätt lyfter vi upp varandra, ger varandra mer makt, och slutar vara beroende av några ensamma experter bland oss.

9. Vi behöver nya introduktionsformer förutom ett medlemsmöte. Vi behöver kaféer, restauranger, kampsportsklubbar, syjuntor, korplag, replokaler, nattklubbar, turnébussar, festivaler, pensionärsträffar, hackerspaces, supportergrupper. Vi behöver nya rum för folk att träffas. Mötesplatsen är allt. Det tål att upprepas att mötesplatsen är allt.

10. En majoritet av oss i Allt åt alla Malmö är inflyttade. De flesta har inte sina rötter i de här kvarteren. Men det är också normaltillståndet nu, hälften av Sverige och hälften av planeten har det så. I hemstaden går det ändå inte att bo kvar. Det byggs inga hyresrätter och bostadsrätter har man inte råd med, speciellt när det inte finns jobb. Det är vår berättelse. Det är en av flera berättelser, från olika håll, men som handlar om samma sak. Det kan kallas avindustrialisering, avbefolkning, gentrifiering, kapitalets folkförflyttningar. Vi bör agera efter de förutsättningarna. Jag bor här, det här är min stad. Jag claimar den, och jag är stolt. Jag har svettats, slagits och gråtit för den här staden. Även det är vår berättelse.

11. Målet är alltså en bredare och brokigare massrörelse, som behöver nästan alla ur arbetarklassen. Vi saknar fortfarande en samlande identitet och berättelse för det projektet. Förändringar på arbetsmarknaden gör att den traditionella bilden av fabriksarbetaren inte fungerar jättebra längre. Men samma processer som pågår i förorten pågår även i bruksorten. Det händer samma skit på landet som i stan, och motståndet tar sig liknande former. Det är i sammanlänkandet av de kamperna, i mötet mellan de kämparna som en ny samlande identitet och berättelse kommer växa fram. Detta är dock inget som vi bör sitta och vänta på. Det finns mycket vi kan göra redan nu för att underlätta det mötet. Om fem år är vi en bra bit på vägen. Och till skillnad från brandkårspolitiken innebär den vägen en ny gemenskap och en ny värld bortom den här vardagslivets öken som näringslivet, kriminella grupper och Malmö Stad erbjuder.

Annonser

2 reaktioner på ”En eld som aldrig släcks

  1. Tack för en mycket bra text med många relevanta poänger!

    Samtidigt tycker jag punkt 4 känns läskig. Att lyfta fram våra egna frågeställningar samtidigt som en rasistisk demonstration känns som en taktik en del trotskivistiska grupper haft: att använda paroller på antirasistiska demonstrationer som känns helt malplacerade och svåra att mobilisera människor kring.

    Om vi dessutom slutar demonstrera mot rasisterna kommer de börja ta plats på gator och torg och driva sin agenda där, en utveckling vi ser just nu i Stockholm där rasisternas demonstrationer på Sergels torg aldrig möttes med några motdemonstrationer och rasisterna tilläts växa sig starka. Om rasisterna bemötts från första början hade vi antagligen sluppit se de s.k ”medborgargardena” idag

    Gilla

  2. Nja, tror inte detta måste bli a la trotskister. Inte infiltrera, men anordna offensiva manifestationer som tar luften från fascisterna, där vi är öppna med vilka vi är, och lyfter fram våra egna perspektiv och frågor. Och om vi inte kan föra fram våra egna perspektiv och frågor där, när kan vi göra det då egentligen? Där om någonstans, där fascister och populister spelar Allan, där måste vi vrida samtalet så det fokuserar på det som är viktigt.

    Just detta betyder inte att sluta bemöta och ”störa” rasister och fascister på olika sätt. Men att göra det på ett sätt så att vi återfår initiativet.

    Jag tycker dock själv att det är lite läskigt att bortprioritera brandkårspolitiken i allmänhet… men kanske det är nödvändigt om inte vänstern helt ska tyna bort? Frågan bör ställas iaf.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s