Med fienden mitt ibland oss

För snart två år sedan var jag med om det första kontaktförsöket från polisen. Det var ett par veckor efter att jag varit med om en livsomvälvande händelse kopplad till min aktivism. Jag befann mig på en lokalbuss när en man tog kontakt med mig. Han inledde med att fråga om han fick sitta brevid mig på bussen. Jag antog att han var väldigt artig eller led av psykisk ohälsa. Han var lång, skäggig och klädd i dyra friluftskläder.

Efter att han satt sig ner så började han prata om att han kände igen mig. Det är inte helt ovanligt att folk på stan säger att de känner igen mig, speciellt när det gäller människor med missbruksproblem eftersom min äldre bror hade varit missbrukare i många år innan han gick bort efter en överdos. Hur som helst säger jag artigt till personen som sitter brevid mig att han antagligen tänker på min bror.

Då kläcker han ur sig ett falskt “Aha, du är alltså hans lillebror, så måste det vara”. Han berättar att han hade träffat min bror genom sitt arbete och att han kände honom väl. Jag frågar vad han arbetar med och han svarar att jag nog inte skulle gilla svaret. Jag frågar honom om han är polis och han nickar. Direkt börjar han prata om att han hört vad jag har varit med om och frågar hur min familj mår.

Jag förstår precis vart samtalet ska leda. Han hade berättat att jag var i fara, att min familj redan har behövt gå igenom så mycket, att han kunde hjälpa mig att lämna allt det här bakom mig. Allt detta kunde han göra för mig om vi bara hade tagit en fika och pratat lite.

Jag stannar inte för att lyssna utan reser mig och lämnar tyst bussen. Det är möjligt att han kände min bror, men jag tror inte det. Min bror umgicks knappast med poliser. Han hade antagligen bara läst en akt om mig och hittat ett smart sätt att närma sig mig. Ett sätt att få mig att vilja prata, någon utomstående som jag kunde dryfta alla rädslor och ångest med. Det gick inte i det här fallet.

Infiltration och läckor

De senaste åren har repressionen ökat mot vänstern i allmänhet och den antifascistiska vänstern i synnerhet. Fängelsedomar efter protesterna mot nazistiska Svenskarnas Parti i Limhamn och Kungsträdgården visade att polisen i förväg bestämt vem de skulle följa, identifiera och utreda.

Det smärtar att skriva om de nyligen framkomna uppgifterna att en välkänd aktivist under en längre tid varit avlönad av säkerhetspolisen. Denna text ska inte behandla just denna händelse, utan diskutera problematiken på ett bredare plan. Hur ska vi egentligen hantera statens försök att infiltrera oss? Vilka vägar kan vi välja?

Vi måste här separera två olika fenomen. Det ena är den professionella infiltrationen. Det är alltså när en utbildad och avlönad polis infiltrerar en organisation med syfte att få inblick i arbetet och kunna sabotera detta. Det andra är informationsläckor: personer som inte är anställda för att samla information åt polisen utan gör det av andra skäl. Skälen kan vara personliga konflikter, känslan av att vara viktig eller mindre betalningar.

Det är självklart svårt att belägga omfattning och form för infiltrationen eller hur många som läcker information till polisen. I rapporten Hotet från vänstern, som författades på uppdrag av regeringen, visas det tydligt att säkerhetstjänsten och polisen under en längre tid kontinuerligt övervakat, förföljt och infiltrerat den svenska vänstern. Rapporten sträcker sig fram till 2002 och inget tyder på att arbetet avtagit. 2011 sände Uppdrag granskning ett inslag som handlade om betalda läckor inom kriminella miljöer och ett av de fallen de följde tog sin början i när en ung man påstod sig bli betald för att lämna information om antifascisters förehavande. I Tyskland och England finns det flera uppmärksammade fall där polisen under en längre tid har haft betalda informatörer inom vänstern. Det finns flera vittnesmål från Sverige om hur polisen och säkerhetspolisen i nutid kontaktat aktivister med syftet att få dem att läcka information. Man kan spekulera att händelserna den elfte september 2001 skulle skiftat säkerhetstjänstens fokus från vänstern till jihadister, men oavsett prioritering är det bevisligen så att arbetet fortgår idag.

Faran med att infiltration och läckor är flera, men skadorna beror också på våra politiska praktiker och organisationsformer. För de grupper som arbetar med mer eller mindre brottsliga metoder, så som asylrättsaktivister som fritar från förvar eller antifascister som har en konfrontativ linje gentemot fascister, är infiltrationen förödande. Det innebär att ens politiska arbete och personliga frihet är direkt hotad. För de organisationer som arbetar i gråzonen mellan legalt och illegalt är det mer komplicerat. Självklart kan ens politiska arbete bli saboterat genom att polisen hotar lokaluthyrare, saboterar aktionsplaner och trakasserar medlemmar. En central effekt av infiltration är den osäkerhet som sprider sig när en grupp förstår att någon bland oss ger information till polisen. I många fall är det svårt att veta om så faktiskt är fallet, eller om de problem man stött på i sitt arbete är ett resultat av slump eller andra övervakningsmetoder.

Att lösa ett olösligt problem

Det är viktigt att förstå att det är i princip omöjligt att förhindra säkerhetspolisen att tränga in i sin organisation. Det är bara en fråga om resurser och tid. För eller senare kommer någon dras till organisationen som av olika skäl är beredd på att svika den.

Det finns många metoder för att göra det svårare för en infiltratör att lyckas tränga in i en organisation. Många organisationer eller nätverk inom den autonoma miljön hanterar risken för informationsläckor genom att försöka skifta mötesplats, inte tillåta mobiltelefoner på möten för att förhindra avlyssning, kryptera alla mail-konversationer, ha personliga intervjuer med nya rekryter innan de släpps in i organisationen samt genom att man gräver i potentiella medlemmars bakgrund. Givetvis har det också som följd att det är svårare att organisera människor som söker sig till vänstern, något som självfallet slår mot olika typer av potentiella aktivister olika hårt. Säkerheten blir i någon mening ett vapen mot möjligheten att organisera en bredare rörelse.

Det är otroligt svårt att bevisa att någon i ens närhet arbetar för säkerhetspolisen. Det finns flera fall som bekräftar att dessa personer är beredda på att gå otroligt långt. Tre fall från Tyskland och England som har varit aktuella de senaste åren visar på att infiltratören både har begått brott, haft relationer inom rörelsen och till och med skaffat barn med sin partner inom vänstern. Att lyckas bevisa en persons illojalitet är med andra ord otroligt svårt. Det är så svårt att organisationer som aktivt har arbetat med att försöka få bort infiltratörer, som exempelvis PIRA (Provisional Irish Republican Army), använde tortyr och dödstraff inom organisationen för att försöka få bort informationsläckor. Deras arbete misslyckades fullständigt. Tvärtom så skadade jakten på interna sabotörer och infiltratörer organisationen ordentligt. På Nordirland blev beväpnade republikanska grupper så djupt infiltrerade att en av deras ledare för internsäkerhet var avlönad av Brittiska säkerhetstjänsten, som på så sätt kunde se till att få obekväma medlemmar mördade.

Att försöka röka ut eventuella informatörer kan alltså vara skadligt, inte minst genom att det sprider en misstänkligörande kultur som gör gruppen svår att vara delaktig i. Det är alltid lättare att anklaga personer med svag ställning i ens grupp istället för de som man upplever vara centrala, och manipulativa människor får fritt utrymme att spela människor mot varandra när paranoian kopplar sitt grepp. Det främjar också ett hemlighetsmakeri inom gruppen, där man inte vill delge gruppen information i sin helhet. Förutom de rent demokratiska problemen med detta så bygger det också grunden för möjligheten att skada organisationen internt.

Även om exemplet från Irland är extremt i den mån det rörde sig om en väpnad grupp pekar det på hur strukturer som är tänkta att stänga ute infiltratörer kan användas mot gruppen om den väl infiltrerats. Ifall det är möjligt att nå den typen av position kan personen agera i princip fritt och peta bort personer från gruppen. Vi måste alltså skapa organisationer där infiltratörens förmåga att skada oss är begränsad. Det innebär att man ska undvika att personer får samla på sig omfattande information utan andra medlemmars inblick; att ryktesspridning och skitsnack ska bekämpas internt; ifall gruppen planerar att göra något som är eller skulle kunna framstå som brottsliga handlingar så bör det hållas inom den grupp som förväntas utföra det så länge som möjligt och inte direkt övergå i fyllehistorier som sprids vitt och brett.

Det är bättre att förekomma…

Det är enklare att komma åt informationsläckor än professionella infiltratörer. Man bör informera de man arbetar med att de förväntas delge gruppen om de blivit kontaktade av polis eller säkerhetspolis, så de inte skäms och ensamma måste bära på en hemlighet som polisen kan pressa dem med. Att vara noga med att inte låta personliga konflikter spelas ut i den politiska organisationen som kan lägga grund till missnöje och illojalitet är också grundläggande förebyggande arbete. Det handlar om att bygga en öppnare organisation, där man delar på och turas om på ansvarsposter, där beslut tas demokratiskt och där arbetet drivs framåt av ett brett och inkluderande kamratskap snarare än centrerat kring mindre vängrupper.

De som börjar läcka till säkerhetspolisen gör det fullt medvetna om att de kommer att bli impopulära bland sina vänner, att påminna dem om det hjälper knappast. Snarare bör man arbeta för att folk inte pushas till att vända sig mot organisationen, genom att kunna dra streck över jobbiga konflikter när debatten är slut, att separera sak och person i politiska konflikter, att inte lura eller pressa folk till att gå över gränser de inte är bekväma med, och framförallt att ha en extremt stor tydlighet kring ens politiska ambitioner så att människor inte viger sina liv åt något de senare uppfattar som en politisk lögn och börjar vända sig mot i bitterhet..

Hur gör man då ifall man lyckas identifiera någon inom ens organisation som har lämnat information till säkerhetspolisen? Det kanske viktigaste är att förstå att personer troligtvis står den här personen nära och ser den som en vän. I första hand måste man se till att läckans vänner har det stödet de behöver och inte låta dem bära skulden för vad som har hänt. Det tar tid att reda ut ens splittrade känslor och tänka igenom hur man politiskt ska hantera att någon man litat på och delat många erfarenheter med har svikit en och det man står för. Det är därför viktigt att inte över en natt pressa personer att bryta kontakter de inte är bekväma med, eftersom det riskerar att leda till en kris för dem. Givetvis kan man inte sopa läckans handlingar under mattan, men dennes vänner måste få tid att tänka igenom det som har hänt utan melodramatiska ultimatum.

Personen som lämnat information måste också få möjlighet att förklara vad som har skett och varför den har gjort detta, om inte annat för att vi som rörelse ska kunna förstå vad som skedde, vilka drivkrafter som fanns och jobba för att undvika liknande situationer på ett bättre sätt. Trots att det är ett stort svek och en djup illojalitetshandling måste den specifika handlingen som uppdagats förstås i sin kontext; det är till exempel skillnad på att brutit ihop under ett förhör och att ha sålt medlemslistor. Gruppen måste informera alla berörda av den informationen som läckt och bedöma hur den har gått vidare. Ifall personens agerande haft karaktär av handel med information så bör den behandlas som en infiltratör.

Vad gäller en infiltratör är det annorlunda. Ifall en sådan kan bevisas, och det måste verkligen vara bortom alla rimliga tvivel, så bör personens namn och bild göras offentlig i någon mening. Det är oerhört viktigt att infiltratören inte ska kunna fortsätta arbeta på detta sätt. Personen måste isoleras och medlemmar bör upphöra med all kontakt så att polisens underättelsearbete direkt avbryts. Även i detta fallet så måste gruppen snabbt se till att de som varit nära infiltratören får det stöd den behöver.Oavsett vad vi gör är dock den största skadan redan skedd när en infiltratör uppdagas. Sveket, misstron och känslan av maktlöshet går inte att trycka undan genom att bli arg.

Det viktigaste att komma ihåg är att i en tillräckligt stor massa så är statens angrepp svaga. Är vi många blir informationen svårare att överblicka och använda mot oss. Det kan kosta oss mycket personligen men vår rörelse kan omöjligen hejdas av arresteringar eller trakasserier om vi fortsätter att växa och nya generationer fortsätter vårat arbete. Tillsammans med en öppnare organisationskultur, ett icke-sekteristiskt politiskt samtal och att vi håller ihop, blickar framåt och inte låter misstänksamheten förtära oss är detta ett mer effektivt försvar mot infiltration än alla ACAB- och Stop Snitching-tröjor i världen.

4 reaktioner på ”Med fienden mitt ibland oss

  1. Många kloka och välbehövliga tankar som går att skriva under på. Hoppas många läser, och tänker efter.

    ”otroligt svårt att bevisa att någon i ens närhet arbetar för säkerhetspolisen.” Håller med, men det finns ju ändå en hel del, som kan ge ganska goda indikationer på hur pass tålig och pålitlig någon för en viss sorts påtryckning. T.ex. om en själv, eller någon vars vittnesbörd man starkt litar på, har sett hur personen beter sig när polis/poliser ska ha info eller samarbete av något slag. acab och snuthat, är ju lätt för vem som helst att bara nicka eller sjunga med i.

    Håller verkligen med om detta också:
    ”öppnare organisationskultur, ett icke-sekteristiskt politiskt samtal och att vi håller ihop, blickar framåt och inte låter misstänksamheten förtära oss är detta ett mer effektivt försvar mot infiltration än alla ACAB- och Stop Snitching-tröjor i världen.”
    Jag orkar inte just hata en hel jävla grupp av något, även om jag vill avfinansiera, bekämpa, motverka, och blir förbannad(i olika grad) m.m. Hat är en såpass stark känsla att jag reserverar den, med väldigt strikta specifikationer, för genomtänkt utvalda.
    Vet inte jag instämmer i ”blicka framåt”. Vad betyder det? Blickar åt alla håll, gör jag.

    Jag skiter att Organisera mig, därför att jag erfarit att det finns en för stor mängd obehagliga stolpskott lokalt i den organisation som jag annars känner störst dragning till och sympati med. Ibland känns det som om det finns större svikare(och handlingsförlamade) bland organiserade än bland oorganiserade.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s