Om Göteborgs-kravallerna

Femton år sedan kravallerna i Göteborg. Ändå finns de med oss. I den våg av vänsterkrönikor som sköljt över mig de senaste dagarna figurerar Göteborgskravallerna i huvudsak som ett tungt nederlag som vänstern fortfarande bär. Människor skriver om tröttheten som tog över. Om hoppen som krossades. De skriver om drömmar som gick i kras och en oskuldsfullhet som försvunnit.

Jag rannsakar mina känslor, och jag vet inte om det är den emotionella hårdheten som kommer av femton år av politisk kamp i den växande europeiska ytterhögerns skugga, men jag minns inte alls Göteborg i dessa dystra färger. Jag var förvisso bara en tonåring med mindre en års erfarenhet från min första riktiga politiska organisation när det small. Jag måste ha blivit sabbad, skrämd och bränd, tänker jag. Men i så fall är det sår som är så djupa att de blivit en del av mig själv jag aldrig kan reda ut. Visst var vi rädda, trötta och förvirrade. Men var vi förvånade över polisens våld? Kanske mängden våld, och kanske hur många fredliga aktivister polisen var beredda att slå sönder och låsa in. Men vi blev knappast chockade över att polisen tog lagen i egna händer och kom undan med det.

Jag minns när vi vaknade i ett klassrum fullt med SUF:are på Hvitfeldska och såg containrarna staplas som murar. Ja, det var en chock. Men tappade vi fattningen? Blev vi chockade? Jag minns det inte så. Vi var under omständigheterna extremt uppstyrda tonåringar som höll möten där politisk taktik stod i centrum, delegerade uppgifter till olika grupper och förberedde oss på den polisstormning vi visste skulle komma. Paniken låg precis under ytan och bröt ibland fram. Men vi visste att vi var i en stad full av aktivister. Det skulle komma hjälp. Och det gjorde det, när en demonstration snart uppenbarade sig på andra sidan containermuren.

Det enda jag kan minnas som sådär gastkramande läskigt, så där riktigt svindlande skräckfilmsobehagligt, var när någon äldre aktivist såg att piketspoliser med hundar sent på kvällen var på väg att bryta sig in på skolan. Hen sa “vi måste komma ut härifrån, vi kan inte bli gripna här inne, dom kommer släppa hundarna. Vi måste ut till kamerorna…” och vi alla förstod att hen menade “vi måste till ut till kamerorna om vi inte ska riskera att misshandlas halv eller helt ihjäl”. Lite samma känsla kom senare när IFKs firma “Wisemen” gled igenom täta poliskedjor och ångade rakt in i Reclaim-Gatufesten två dagar senare. Då var det också med en känsla av att alla regler hade slutat gälla, att polisen lät nazister göra deras smutsiga jobb.

Men för oss var nederlagen i Göteborg något annat än en känsla av besvikelse och hopplöshet inför polisens våld som nu så kraftigt studsar runt i det kollektiva minnets ekokammare. Visst var det en smärtsam kris, men det var en kris som knappast var oväntad och som var produktiv för oss som rörelse. Göteborgs nederlag visade på att något vi redan visste hade hänt, som att det blev en krispunkt som gjorde det uppenbart för alla att om vi inte förändrades skulle vi autonoma utplånas som rörelse. Ingen kunde längre undgå att den autonoma rörelsen från 1990-talet var dödsdömd. Det gick inte längre att vara ett svart block på samma sätt som rörelsen hade varit i tio år. Visst kunde folk klä upp sig, och gör det fortfarande, i svarta kläder i en demonstration. Men vi föreställde oss att svartklädda aktivister i täta kedjor syftade till en kollektiv organisering för att bedriva offensiv militant masspolitik på gatan. Och det funkade bara inte längre när polisen var med på noterna. De hade blivit för bra, polisen hade knäckt vår kod. Det gick inte längre att låtsas som något annat.

De av kamraterna från min stad som var lite äldre hade motvilligt lärt sig läxan på 1a maj 1998 i Malmö när polisen helt sonika bestämde sig för att angripa de autonomas första maj demo och rätt och slätt upplöst den, och jag hade själv sett polisens genrep inför Göteborg den 21a april i Malmö 2001 på Ekofin-mötet. I Malmö lyckades vi hålla disciplinen defensivt med det ickevåld vi utlovat andra block i demonstrationen och ta stryk från polisen i timmar, på samma sätt som vi lyckades försvara oss hjälpligt vid ett antal konfrontationer i Göteborg. Men inga av våra offensiva planer av att samlas i grupp och disciplinerat genomföra en aktion hade lyckats. Alla pratade i efterhand om Avenyn, men för majoriteten av de jag var organiserade med i Malmö och Lund så var kravallerna där ett svaghetstecken.

Visst hade en del av oss starka minnen från när de ridande polisens shock avbröts av ett regn i sten när de skulle bryta upp vårt block, men politiskt var det inget vi var stolta över. Vår linje var så vitt jag minns att ta det lugnt under “blockaderna” av Svenska mässan, de som efter polisens anfall övergick i Avenyn-kravallerna. Istället skulle det komma mer organiserade inbrytningsförsök under gatufesten på kvällen efter anti-Bush-marschen. Så som vi pratade om det kände vi att våra strukturer att agera kollektivt och offensivt för att uppnå våra mål – att de facto störa EU-mötet – hade slagits sönder av polisen genom att de i dagar pressade oss på alla sätt de kunde, ofta med våld och nästan aldrig utan någon som helst stöd i lagen. Alla försök att samla sig ledde till odisciplinerade och ofokuserad urladdningar, utan någon politisk udd. Skulle vi göra framryckningar, skulle vi kunna sätta politiska mål och sedan uppnå snarare än att bara göra det jobbigt för polisen att slå på oss, var ett tätt, sammanhållet svart block med en egen demonstrationsledning som dirigerade oss från en ljudbil, inte längre en taktik vi kunde lita på.

Under åren som kom skulle denna övertydliga erfarenhet innebära en långsam vändning bort från kollektiv och aktionsinriktad gatupolitik för många av oss. Den kollektiva gatupolitik vi faktiskt planerade höll ofta en lägre militansnivå, och vi började snegla på olika olydnadstaktiker från Italien (de vita overallerna) och Danmark (Global rödder). Våra demonstrationers relation till polisen blev snarare ett defensivt tagande av plats där det vi behöll från svarta-block åren var att hålla ihop och ta stryk i kedjor, att som grupp vägra bli rubbade. Mer våldsamma praktiker skedde utanför dessa kollektiva och disciplinerade sammanhang, när våra strukturer upplösts i form av utspridda oroligheter som kanske kunde göra rummet svårkontrollerat mellan knappast möjliggjorde den samlade kraft som behövdes för offensiva segrar. Oftast kunde vi inte uppnå de mål vi hade satt upp på förhand. Effekten blev att vi efterhandskonstruerade helt andra politiska mål för att kunna motivera att vi tagit ut vår frustration på polisen i symboliska konfrontationer. Dessa var ofta helt meningslösa och innebar bara onödig och kostsam repression. Det som hade varit den skånska, och kanske sydsvenska, autonoma rörelsen signum, att som grupp direkt gå i konflikt med polisen när det krävdes, framstod efter Göteborg som en omöjlig taktik.

 

Aldrig ensam, alltid ensam

Om Göteborg innebar att vi började röra oss bort från det som var den autonoma 1990-talsrörelsen, ryckvis och med alla de motsättningar och osäkerhet det innebar, var den återfödelse av den autonoma rörelsen som pågick också märkt av Göteborg. Om det var något som skurit djupt, som verkligen sved länge, var det sveket vi kände från andra delar av vänstern. Det var uppenbart att det inte fans något samband mellan hur långt ut på vänsterkanten en grupp befann sig och förmågan att tänka klart och inte erbjuda mediala avståndstaganden. Till och med RKU och KMPL(R), som själva blev så hårt åtgångna av staten under dessa år, passade på att ta avstånd, för att inte tala om sossarnas rosor till poliser med krutstänket färskt på sina tjänstevapen, Ung Vänster totala panik och oförmåga att hålla tillbaka på “kritiken” och all form av vänstermedias moraliska kollaps. Det var en aldrig sinande ström av oförmåga att förklara vad som hade hänt. På en del sätt kan den bitterhet som kom från denna känsla av isolering inom vänstern nog förklara varför så få av de drivande autonoma aktivisterna från de senaste 1990-talet och tidiga 00-talet idag sitter på viktiga poster i V-sfären. Jämför med Danmark där Enhedslistans vitalitet inte bara kommit från de olika trotskistiska fraktionerna utan lika mycket från ex-autonoma och antifascister som sakta glidit in i parlamentariskt arbete.

Men känslan av att stå själva innebar också ett fokus på att bygga strukturer. Bokkaféer startades, lokala nyhetsblad gavs ut, försök att bygga organisationer genomfördes under de efterföljadnde åren och lade grunden för den svenska utomparlamentariska vänstern idag. Även teoretiskt innebar detta en om-orientering bort från att förlita sig på den övriga vänsterns teoretiska diskussioner där vi tidigare valt att plocka upp det som ansågs vara “mest vänster” och använda som politiska kompass. Inte minst skedde detta för att yttervänster hade varit precis lika osolidarisk som den reformistiska vänstern efter Göteborg. Istället innebar dessa år en oerhört rik intern debatt där idéer som var mer eller mindre specifika för vår rörelse blev viktiga (ansiktslöst motstånd, den sociala fabriken, deltagande undersökningar, rätten till staden, en asylpolitik bortom mänskliga rättighets-diskussionen och en smärtsam omvärdering av radikalfeminsmen där 1970-talets autonoma feminister blev viktiga). Vi var inte längre som resten av vänster, fast lite mer radikala, utan skapade långsamt ett eget positivt program och ett nytt sätt att förstå vad det innebar att vara autonom.

Nu har det gått femton år. Spåren sitter kvar. Kanske inte så mycket i minnen, eller ens berättelser om minnen, som i det som finns kvar av den politiska rörelse som tog form efter att Göteborgs svallvågor dynat ut. Göteborgskravallern var en kris, men inte kristendenserna var inte något nytt. Det var motsättningar som redan fanns som fördes till sin spets. En del minnen från Göteborg är kanske inte så vackra, men bilden av total chock som då och idag målas upp döljer den politiska diskussion och nyorientering som nederlaget tvingade fram.

Göteborg markerade slutet på en autonoma rörelse centrerad kring kollektiv offensiv gatumilitantans, det var en produktiv händelse i all sin våldsamhet. En ny autonom rörelse uppstod som var lika envis och stryktålig, men gjorde sig mjukare i direkta konflikter med polisen. Den var mer isolerad, men också mer benägen att bygga egna institutioner och skapa en egen politisk förståelse av problem istället för att förlita sig på andras och vara vänsterns mest radikala alibi.

Frågan är vad som finns i detta som idag kan hitta nya politiska möjligheter. Vad ur denna rörelser kan vi återvända för att skapa något som är mindre präglat av ett sedan länge försvunnet förflutet. Har denna andra autonoma röreleses Göteborg, dess smärtsamma krispunkt, redan hänt? Har vi missat att göra vår kris produktiv? Eller ligger denna kris och dess möjlighet till pånyttfödelse i framtiden?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s