Inget jävla offer

Texten är en insändare från en av de skadade den 8 mars 2014.

Man lägger fan blommor när någon dött, man ger choklad när någon ligger på sjukhus.
— Kamrat T

Det har gått över två år sedan jag blev knivhuggen på Kristianstadsgatan. Det har varit viktiga och intressanta år både för mig personligen men också för oss alla rent politiskt. Jag skriver den här texten mest för att sammanfatta många tankar och känslor jag har haft kring dessa åren och som jag vill sätta på pränt.

Att nästan dö kändes inte så speciellt som man skulle kunna tro. Det gjorde inte ont att bli knivhuggen men efterverkningarna rent psykiskt har varit betydligt mer ansträngande. Redan innan knivhuggningen var jag spattig och på min vakt, ett beteende som jag antar bottnar i många års politiskt arbete och erfarenheter med nazister som satt sina spår. Det har varit svårt att sova i perioder och min reaktion på stressen har varit att jag blivit mer passiv i mitt liv. Enorma mängder tankekraft har gått åt till att försöka förutse effekterna av händelserna och nu när rättegångarna pågår får jag anta att jag kan börja på ny kula.

När jag tittar tillbaka på dessa två år så slår det mig att den här upplevelsen säkerligen har varit betydligt svårare för min familj, nära och kamrater. Det måste varit fruktansvärt att stå bredvid och känna den maktlöshet det innebär att se människor runt sig fara illa. Maktlösheten är en av de värsta känslorna som jag vet och den känslan har säkerligen varit en av anledningarna till att jag sökt mig till den vänster som jag är en del av.

Under själva händelserna och veckorna därefter så saknade jag förmåga att på riktigt dra mitt strå till stacken, och alla de fantastiska projekt som skedde i kölvattnet av händelserna kan jag tyvärr inte ta någon ära för. Det arbetet gjordes till stor del av kamrater som jag har haft äran att arbeta politiskt med under många år. Hade jag haft tillåtelse att röja deras identitet hade jag mer än gärna lyft de till skyarna, men ni vet vilka jag tänker på. Du som med din dotter på armen arbetade i dygn för att få ihop en demonstration som ingen trodde var möjlig. Ni två som satt med mig på sjukhuset och stod ut med mitt jämmer och doft, mina kollegor som stod bakom mig, ni som frenetiskt arbetade för att få det att gå ihop utan att ge upp, trots alla småpåvars vilja att slåss om uppmärksamhet. Ni som affischerade, skrev artiklar, bokade artister och bråkade för att saker skulle gå runt. Ni som satte ideologiska detaljer åt sidan för att arbeta tillsammans och inte minst ni som inom vår klack markerade och byggde i motvind.

Förhoppningsvis kommer rättegången innebära en milstolpe för att kunna gå vidare med de emotionella bitarna av det här. Historien om “Kämpa Malmö” är tyvärr redan över. Den är över för att den inte längre är vad den var och aktörerna är glömda och innehållet försvunnet.

Kämpa Malmö var resultaten av en trestegsraket. Sverigedemokraterna gick framåt i EU-valet och många fruktade att de skulle nå nya nivåer till 2014 års riksdagsval. Händelserna i Kärrtorp hade precis ägt rum och många var påminda om det fascistiska våldet. När händelserna på Kristianstadsgatan utspelade sig så gjorde de det i en allmän känsla av en högervåg. Kämpa Malmö-demonstrationen lyckades samla en bredd vi inte har sett sedan krigsprotesterna i början av 00-talet och efteråt sögs många upp i den lokala vänstern. Intresset för att agera var stort. Organisationen jag var och är med i mångdubblade sitt medlemsantal på bara några veckor och de nya medlemmarna kom från många olika håll. Vi lyckades ta oss igenom den organisatoriska kris det innebär att växa för snabbt och när känslorna lagt sig så hade vi kvar många av de nya. Många är idag de kamrater som finns runt mig i mitt dagliga politiska arbete. Resten av 2014 kändes det som att vi red på en vänstervåg, om än i miniatyr. Efter valet kändes den som bortblåst.

Redan under dagarna som ledde upp till demonstrationen så kunde vi se hur borgerlig media var tvungen att förhålla sig till den och till oss som rörelse. Sydsvenskan vägrade till en början att skriva om demonstrationen och när de väl valde att skriva om demonstrationen så beskrevs den med skepsis. När de till slut blev tvungna att kapitulera för att demonstrationen blivit så pass stor som den till slut blev, så kritiserades den och de vägrade att skriva ut den fullständiga parollen, “Kämpa Malmö! Antifascism är självförsvar”. De föredrog att inte nämna parollen hellre än att ge den utrymme.

Offerrollen är ett gift. Offerrollen är det liberala samtalets grund för sympati. Det är bara i rollen som offer människor har rätt att klaga. Offerrollen blir ett gift och om vi söker den så är vi förpassade till en position där vi aldrig kommer kunna vara något annat än det. Det finns inget utrymme till makt, och därmed ingen möjlighet till att förändra samhället, i rollen som offer.

Vi hade också  svårt att orientera oss i den politiska djungel det innebar att få detta utrymme på de villkor som det liberala samtalet satte upp. Tidigt stod det klart att det endast var möjligt att nå bredd i frågan om vi utmålades som offer. Vi försökte verkligen, men jag tror inte att vi lyckades formulera oss på ett sådant sätt att vårt politiska projekt blev begripligt, att vi såg oss som en kraft och inte som en grupp offer.

Självklart var vi offer i den mening att vi råkat ut för något som inte var fördelaktigt för oss. Flera av oss har fått omfattande skador och jag har svårt att tänka mig att någon av oss kommer bli den samma. Men vi var inte offer i den mening att vi var svaga eller underlägsna de som förde våld på oss. Vi blev knivhuggna för att vi var raka motsatsen. Vi blev knivhuggna för att nazister inte kan acceptera att någon vägrar lyda. Det är det som är den inneboende logiken i fascismen, de som inte rätar sig i ledet måste tvingas in i det.

Ur ett politiskt perspektiv så kan vi inte lägga över ansvaret för fascisternas våld på dem själva. Det är meningslöst, för utan sitt våld är den svenska fascistiska rörelsen inte mer än en lekstuga för politiska mobbare. En fascistisk stat utan våld är ingen stat och fascistiska gatuaktivister som inte är kapabla till våld är bara en skock posörer. Ansvaret för händelserna måste således vara vårt eget. Vi blev knivhuggna för att vi inte hade varit tillräckligt skickliga i att bygga upp strukturer som gjorde hela situationen omöjlig. Vi bär självklart inte ansvaret för det fascistiska våldet, men vi bär ansvaret för vår egen förmåga som kollektiv att skydda oss själva.

Parollen “Antifascism är Självförsvar” måste läsas som just detta. Inte ett dåligt argument för få misshandla meningsmotståndare och inte en legalistisk retorik för att motivera tidigare nämnda överfall. Vi, vänstern, klassen, har rätt att försvara oss själva. Inte rätt i en juridisk mening, utan rätt i den mening att det är ett acceptabelt sätt att agera. Det behövdes sägas efter händelserna i Malmö och definitivt efter Kärrtorp för att det perspektivet försvinner i det liberala samtalet. Det enda som kommer diskuteras av politiker och liberala proffstyckare är kålsupande och rättssystemet.

Idag är den dimensionen borta ur berättelsen. Den är borta eftersom vi lyckades bryta oss ur vår marginaliserade position, för att sedan misslyckas att behålla det utrymme vi tog. Det blottar en av vänsterns problem idag, vi är oförmögna att kommunicera även till de som vill lyssna på oss. Vi misslyckades ur denna händelse bygga upp tanken om att vi har rätt att kämpa även när vi inte är offer, fastän förutsättningarna fanns där.

Det är med blandad bitterhet, sorg, rädsla och glädje som jag lever mig tillbaka till händelsen och det som skedde runt den. Jag kan fortfarande irritera mig över den poserande antifascismen, där klädkoder och radikala slogans visade sig vara lite värt i verkligheten. Jag känner frustration över den självvalda marginaliseringen och dess effekter. Det finns ingen framtid i att t.ex. välja bort samarbeten för att samarbetspartnern inte till punkt och pricka stödjer ens ideologiska eller praktiska vision. Det är en vänster jag känner allt mindre samhörighet med. Min övertygelse kring att vi har rätt har inte sviktat med tiden men min övertygelse kring de projekt som jag tidigare identifierade mig med och vad som i folkmun kallas för Den autonoma rörelsen känns för mig allt mer oviktig.

Den största uppgivenheten grundar sig på oförmågan och oviljan att transformeras. Det är uppenbart för alla som betraktar vårt samhälle att det inte går åt rätt håll. Det måste vara uppenbart för alla aktivister att vi gör något fel. När vågen innan, under och efter valet fanns där kunde vi inte hantera det. De flesta organisationer verkade mest lägga tid på att försöka foga in de nytillkomna i deras mall av praktiker, vilket oftast var menlösa aktioner istället för att låta den nya vågen definiera sig själv. Experimenterandet fick aldrig utrymme och när nya ytor öppnades upp så använde man mest möjligheten till att vara radikal i de mjuka frågorna. Under åren har vi sett rörelsen engagera sig i frågor nästan endast genom att göra en aktion eller måla en banderoll med det mest radikala budskapet de kan komma på. Att formulera sig mer radikalt i en pågående konflikt ger oss tyvärr inte mycket i tider som dessa. Allt detta sägs med självkritik, jag, vi har alla varit en del i att begränsa möjligheten till att bli något annat.

Jag hoppas att dessa två år, denna rättegång, ger oss en annan framtid. Jag hoppas att vi kommer att se till bruksorterna, till sjuksyrrorna och till de som kämpar mot nedskärningar i våra städer. Rent konkret så måste vi bygga långsiktiga strukturer som kan överleva konjukturer inom rörelsen, vi måste bygga fasta punkter för möten och utbyte, vi måste bygga en ekonomisk bas så att vi har råd att delta i utdragna konflikter. Vi måste bli begripliga i handling och ord, vi måste överge och omforma oförsvarbara strategier och taktiker, vi måste våga släppa in personer och konflikter in i våra kamper och sist men inte minst, vi måste bli viktiga för människor. Vi behöver se att de kamper som sker inte kommer vara rena och fria från problem utan att de är lika mångbottnade och motsägesfulla som kapitalismen själv.

Jag hoppas på en antifascism där försvaret av oss är viktigare än poserandet och försvaret bygger på massa. Jag hoppas att vi vågar kasta oss ut ur de mörka källarna och ta kraft ur verkligheten och omdefiniera vårt varande och våra mål efter hur den ser ut. För vad spelar det för roll, när det verkligen kommer ner till kritan, om vi kan försvara oss men inte har en meningsfull politisk praktik värd att försvara? Vad är vi då mer än fångade i offerrollen, där vi bryr oss mer om vad vår rörelsers fiender gör med oss än vad vi rent konkret lyckas uppnå i samhället?