Att vinna är skrämmande

I februari 2013 sade 32 sjuksköterskor upp sig från barnintensiven i Lund, BIVA. Två månader senare hävde samma sjuksköterskor sina uppsägningar efter att ha vunnit konflikten med Region Skåne. Parallellt med det hade en liten solidaritetssida startats på Facebook.  Sidan hette “Stöd våra sjuksköterskor”, vilken idag har över 40 000 följare. Rörelsen som uppstod i kölvattnet av konflikten/som mobiliserades genom Facebooksidan erbjöd sitt förbehållslösa stöd till alla initiativ som handlade om mer resurser till vården samt vårdarbetarnas makt över sina arbetsplatser.

Efter flera såväl större som mindre vårdinitiativ kulminerade vårdrörelsen i Skåne med Rädda Vården-rörelsen i början av 2013. Stora demonstrationer arrangerades och frågan blev den viktigaste för regionvalet samma år. Vår roll som aktivister i den rörelsen var att finnas där som stöd och arbeta tillsammans med vårdpersonalen. Vi samarbetade öppet och var ärliga med våra intentioner, att bredda och intensifiera kampen mot nedskärningar, vi lät de kämpande sjuksköterskorna leda och formulera det politiska i kampen. Vi lyckades på så vis bygga ett förtroende oss emellan, och de som kämpade lyckades få frågan att bli central i regionvalet. Socialdemokraterna bildade ett minoritetsstyre i regionen efter att de ställt vårdfrågor i centrum, vårdkampen hade lyckats sätta agendan för valrörelsen. Vissa personer byttes ut och ett förslag på höjd regionskatt röstades ner. Detaljer förändrades men vården fortsatte dock att vara hårt ansatt. Det har gått två år sedan vårdrörelsen avtog i styrka, men den fjärde september i år vaknade den till liv igen.

På detta datum anordnades demonstrationer för bättre vård i hela  26 städer. Under hela sommaren byggde vi rörelse och vi fokuserade på oss själva genom att formulera gemensamma krav, strategier och metoder. Vi delade med oss av våra kunskaper till varandra, vi organiserade oss över professionsgränser och mellan vårdarbetare, brukare och anhöriga. Många lärde sig att skulle något bli gjort, så var det upp till oss själva. Men framförallt lärde vi känna varandra, landet över. Ändlösa dagar och nätter har vi pratat med varandra över hela landet, utbytt tips, idéer, inspirerat varandra, kontaktat media och potentiella allierade.

Dessa möten mellan människor är den omedelbara vinsten och den kommer ingen att kunna ta ifrån oss. Den kommer vi ha med oss nästa gång konflikten tar vid och vårdarbetarna ställer sig upp mot sina arbetsgivare eller vi patienter och anhöriga ställer oss upp mot politikerna. Men vi har också byggt något större än det. Vi har, tillsammans, skapat en social rörelse i sin linda, med möjlighet att göra motstånd oberoende av vad våra fackliga eller politiska representanter tycker är möjligt eller rimligt.

En ny position

I nära nog hundra år har vi fått lära oss att facket förhandlar villkor och löner följt av fred på arbetsmarknaden. Sverige har traditionellt sett haft hög facklig anslutningsgrad och lägre grad av självorganiserat motstånd på arbetsplatserna. Vi vet att de institutioner som säger sig företräda oss antingen står handfallna eller är motvilliga att agera för att återta momentum i konflikten mellan människa och kapital.

Det som håller på att hända inom vården i Sverige de senaste åren bör förstås inom ramen för försvagade fack – oförmögna eller ointresserade av att skapa den rörelse som krävs för att förhindra nedskärningar. Men det är också så att vi håller på att skapa en position där fackens oförmåga inte är lika förlamande som det varit de senaste årtiondena. Vi håller på att bryta oss loss, forma våra egna mål och metoder och det är oändligt värdefullt. Vi som rörelse befinner oss i en position där vi kan mobilisera ut människor på gatorna för att protestera mot nedskärningar och åtstramningar. Vi vet att stödet för frågan är stort. Vi har alltså vunnit en delseger.

Vad ska vi göra nu – allianser underifrån

Vad ska vi göra nu är frågan på mångas läppar, inte minst inom fjärde septemberrörelsen och vi är övertygad om att det kommer komma mycket gott av vår rörelse även på kort sikt. Men som organiserade i Allt åt alla Malmö tycker vi att vi ska ta med oss ett par olika saker in i det framtida arbetet.

Vi ska skapa och utöka möjligheterna för vårdpersonal att dela erfarenheter med varandra. Det är det enskilt största och viktigaste bidrag som den vänsterrörelse jag är en del av har gett vårdrörelsen. Vi ska bredda det arbetet och arbeta för att involvera fler professioner så som undersköterskor och läkare. Vi ska hjälpa patienter och anhöriga att delta i samtalen och på så sätt skapa förtroende mellan alla oss som är beroende av en fungerande vård och fungerande arbetsplatser i vården. Vi ska fortsätta skapa förutsättningar för människor i vården att prata med och lyssna på varandra. Det kommer att skapa fler och djupare allianser mellan oss, skapa trygghet för de som väljer att på olika sätt gå i konflikt med sina arbetsgivare och det kommer att göra oss starkare. Vi ska skapa allianser underifrån. För innehåll i kampen kommer vara mycket viktigare än formen, åtminstone en tid framöver. Vi måste bli många fler innan vi kan bli den maktfaktor som tvingar politiker och högre chefer att genomföra strukturella förändringar som rör kärnan, det vill säga finansiering av och makten över vårdproduktionen. När tillfälle ges ska vi inkludera fler kämpande grupper in i arbetet. Frågan om effektivisering, åtstramningar och nedskärningar är relevanta för många grupper i samhället. Vi har flera erfarenheter av det, bland annat genom arbetet med andra sidor så som “Backa strejken” som förde samman solidaritetsaktioner till stöd för Byggnads och målarnas strejker under 2015. Nu gäller det att än mer knyta ihop konflikter och kamper och visa på behovet av solidaritet.

Vi som är organiserade måste erbjuda vårt förbehållslösa stöd till kämpande vårdpersonal. Vi ska kontakta vårdpersonal varhelst de ger sig till känna och uttrycker en vilja att kämpa, och vi ska säga till dom att vi vill kämpa tillsammans. Vi ska erbjuda de som kämpar att annordna torgmöten, dela ut flygblad, skriva insändare, måla banderoller som alla kommunicerar att de som kämpar är hjältar. Vi ska kontakta alla tänkbara allierade, och be dem att också kämpa tillsammans med oss. Att byggnadsarbetarna så aktivt och på flera platser runt om i landet kom till våra demonstrationer, ställde sig i talarstolarna och uttryckte sitt stöd visar att det finns potential att bygga på. Vi ska bygga på den potentialen.

Därför är initiativ så som “Stöd våra sjuksköterskor” och deras informationsblad “Sjukvårdsbladet” så viktiga. Den rörelse som skapats nu är ett första organiserat och samordnat steg bort från tystnadskultur och bort från känslan av isolerade konflikter på isolerade arbetsplatser. Detta måste utökas. Det måste vi stötta på alla tänkbara sätt. Om du som läser denna text arbetar inom vården borde du kontakta Stöd våra sjuksköterskor och be att få Sjukvårdsbladet, så att du kan sprida det på din arbetsplats. Det otroliga arbete som har lagts på att bygga upp Facebook-sidan “Stöd våra Sjuksköterskor” har gett frukt. Det tar tid, målmedvetenhet och tålamod att lyckas med det. Vi borde försöka bygga liknande strukturer för att länka samman och stärka andra grupper som befinner sig mitt i angreppen av nedskärningar.

Vänstern vill ofta kasta sig in i pågående konflikter för att upptäcka att verkligheten är betydligt långsammare och mer komplex än den direkta konfrontationen mellan de utsugna och utsugarna. Under demonstrationerna såg man olika minipartier försöka få folk att skriva på namnlistor som aldrig kommer leda till något mer än ett eventuellt partimedlemskap, en annan hade en flagga med Che Guevara. Att försöka springa före de som befinner sig i kampen eller för den delen parasitera på den rörelse som är skapad av vårdpersonal, patienter och anhöriga är inte bara meningslöst, det är också direkt kontraproduktivt.

Vi befinner oss i en av de svåraste och mest fantastiska situationerna vi som en kämpande rörelse kan vara i. Vi kan inte titta tillbaka på samma gamla ritualer eller praktiker utan vi måste uppfinna nya. Det är både skrämmande och fint. Det är så det känns att vinna.  

Daniel Kastanj
Martin Hansson

Winning is scary

In February 2013, 32 nurses gave notice of termination of service at the Child Intensive Care Unit in Lund [university hospital, Sweden]. Two months later the nurses cancelled their notice after winning the conflict with Region Skåne (1). At the same time, a small page in solidarity with the struggling nurses on Facebook was created. The name of the page was “Support Our Nurses”(2), which today has more than 40 000 followers. The movement emerging in the wake of the conflict (mobilized through the Facebook page) offered its unreserved support to all initiatives that demanded more resources to the health care system, and for those that demanded that the power over the work places should belong to the health care workers themselves.

After several, both bigger and smaller health care initiatives in the beginning of 2013, the health care movement in the south of Sweden culminated in the “Save the Health Care” movenment(3). Big demonstrations were arranged and the question surged to become the most important issue in the regional elections of 2014. Our role as activists in this movement was to provide support to the health care workers and work alongside them. We cooperated openly and were honest about our intentions to widen and intensify the struggle against austerity, we let them lead and formulate the political struggle. In that manner we succeeded to build trust amongst ourselves, and the ones struggling at their workplaces managed to make the question central in the regional election. The Social democratic party formed a minority rule in the region, after placing health care issues at the center of the electoral campaign. The health care struggle had succeeded to set the agenda for the election campaign. Some people where swooped, a motion regarding higher regional taxes were voted down. Details were changed but the health care, however, were continuously hard hit by austerity. Two years has passed since the health care movement subsided – but with the 4th of September demonstrations, it reemerged.

At this date, demonstrations for better health care were carried out in 26 cities. During the entire summer we built a movenment and we focused on our selves by formulating common demands, strategies and methods. We shared knowledge, we organized regardless of professional boundaries, we organized health care workers, patients, relatives. Many learned the lesson that if anything was to be done, it had to be us that did it. Most importantly however, we got to know each other across the country. Endless days and nights we talked to each other, exchanging ideas, inspiring each other, contacting media and potential allies together.    

These encounters between people are the immediate gains that no one can ever take away from us. We will take these encounters with us the next time the health care workers go into conflict with the employer or, when we, the patients and relatives, stand up against the politicians. But we have also built something bigger than that. Together we have created an embryo to a social movement, with possibilities to put up resistance regardless of what the union or political representatives find possible or reasonable.  

A new position

For the past hundred years we in Sweden have been taught that the union negotiates the terms and wages, followed by peace on the labor market. Traditionally, Sweden has a high rate of union membership and a lower rate of self-organized resistance on the workplace.  We know that the institutions claiming to represent us stand paralyzed or unwilling to regain the momentum in the conflict between human and capital.

What’s about to happen within the health care in Sweden, should be understood within this frame of weakened unions, incapable or unwilling to create the movement needed to counteract austerity. Simultaneously, we are creating a position in which the incapability’s of the unions are not as paralyzing as it has been for the past decades. We are breaking loose, forming our own goals and methods and that is immensely valuable. As a movement we are in a position where we can mobilize people into the streets to protest against austerity and welfare cuts. We know the support for the question is big. We have won a partial victory.   

What to do now – alliances from beneath

What to do now, is the question on everyone’s lips, not the least within the 4th of September movement and we are confident that a lot of good is about to come from our movement even in the short term. But as organized in Allt åt alla Malmö we think it’s important to bring with us a number of knowledge’s in the work to come.  

We shall create and widen the facilities for health care workers to share experiences with each other. That is the single most important contribution the left that we are a part of has offered the health care movement. We shall widen that contribution, involving more professions such as assistant nurses and doctors. We shall help patients and relatives to engage in the discussions and, by doing so, create trust between everyone who is in need of a well-functioning health care as well as well-functioning work places within the health care sector. We shall continue to create conditions for people within the health care to talk and listen to each other.  We shall continue to build more and deeper alliances between us, create a sense of security for they who choose to go in conflict with the employer, and that will make us stronger. We shall create alliances from beneath. For the content of the struggle is much more important than the form, at least for the time being. We must be a lot more people before we can be the power that forces politicians and higher officials to make the structural changes regarding the core, i.e. the financiation of and power over the health care production. When opportunity is given we shall include more struggling groups in the work. The question about effectivisation, welfare cuts and austerity are relevant to several groups in the society. We have this experience, for instance through pages such as “Support the strike”(4), which made connections between actions of solidarity during the strikes of the constructions workers and the painters during 2015.  

We who are organized must offer our unconditional support to the fighting health care workers. We shall contact them wherever they make themselves and their will to fight known, and we shall say to them that we are willing to fight together. We shall offer them to make official square meetings, pass out leaflets, write letters to news agencies, make banners that all communicate one thing, that the health care workers are heroes. We shall contact all thinkable allies and ask them to fight to. To see the construction workers so actively and on several places across the country coming to our demonstrations, going up the lectern, expressing their support shows a huge potential to build on. We shall build on that potential.    

That’s why initiatives such as “Support Our Nurses” and their information leaflet “The Health Care Leaflet”(5) are so important. The present movement is a first organized and coordinated step away from a culture of silence and away from the feeling of isolated conflicts on isolated work places. This must be expanded. It must be supported in every way possible. If you, who read, this is a health care worker, contact “Support Our Nurses”, ask to get the “Health-Care-Leaflet” to share at your work place. The immense work put on the page “Support our nurses” has finally given fruit. It takes time, determination and patience to succeed. We should try to build similar structures to link and empower other groups in the midst of austerity.   

The left often goes head on into conflicts only to discover that the reality are much slower and much more complex than the direct confrontation between the exploited end the exploiters. During the demonstration we saw how different mini-parties tried to get people to sign petitions that will never lead to anything but a party membership, perhaps. Someone else had a Che Guevara flag.  To try and run past the people in the struggle or sponge on the movement created by health care workers, patients and relatives are not only meaningless, it is also directly counterproductive. 

At the moment we are in one of the toughest and most wonderful positions a movement can find itself in.  We can’t look back at the same old rituals or practices, we must invent new ones. That is both scary and beautiful. That’s what winning feels like.

1) Providing public health care in Skåne south of Sweden, major employer of health care workers in the region.  

2) Stöd våra sjuksköterskor

3) Rädda vården

4) Backa strejken

5) Sjukvårdsbladet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s