Nyligen utkom Kämpa tillsammans! nya antologi Lönlösa liv – skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse. Den här texten är inte tänkt att vara en regelrätt recension eller ett försök till en kritik av teserna som presenteras i antologin, istället tänker jag dela med mig av de tankar och reflektioner som väckts av läsningen. Tanken är att resonera kring några av de frågor som lyfts i antologin och hur vi kan relatera det till våra praktiker. Det väcks nämligen mycket intressanta frågor i antologin, som kanske inte alltid får helt tillfredsställande svar, men som öppnar upp för ett fortsatt samtal .
Som titeln antyder är en av antologins huvudteser att det pågår en utveckling mot att en allt större del av jordens befolkning inte bara är tvingade att sälja sin arbetskraft för att överleva, utan också saknar möjligheten att göra det. Resonemanget bygger på att produktionen utgörs av allt mer dött arbete, alltså maskiner, snarare än mänsklig arbetskraft vilket gör att arbetslösheten ökar och att en allt större del av arbetarklassen saknar möjlighet att arbeta. Det är uppenbart att de har rätt i detta i någon mån, vi ser hur arbetslösheten har ökat och det inte bara under den kris vi fortfarande lever i. Men resonemangen i Lönlösa liv öppnar upp fler frågor än vad de besvarar gällande detta. Står denna del av proletariatet verkligen utanför ekonomin? Är de verkligen ett ingenting? I texten som har samma namn som antologin kan man läsa:
Proletariatet är inte lönearbetarna, utan de utan reserver – de som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Det är inte lönearbetet utan tvånget till lönearbete som utmärker proletärens livssituation. Proletariatet utgör därför inte bara en klass av människor utan reserver, utan även alltmer människor som lever utanför möjligheten att leva utan reserver, alltså genom att arbeta. Proletariatet blir alltmer de som i ekonomin är ingenting, och kommer därför att tvingas finna sätt att överleva i det växande utanförskap som varuekonomin de facto genererar genom att störa ut allt större massor ur produktionen.
När jag läser det funderar jag på om vi inte förhåller oss allt för mycket till en begränsad del av kapitalismen och arbetarklassens historia. Jag tänker att vi kanske jämför dagens situation med ett undantag, 1950- och 60-talens så kallade “guldår”. En tid när vi i väst hade låg arbetslöshet och en stark tillverkningsindustri som ännu inte hade automatiserats i så hög utsträckning. Men kanske bör vi inte ställa vår samtid i relation till denna tidsperiod som allt mer börjat förstås som just ett undantag. När det i samma text konstateras att “[o]m storstäderna i början av 1900-talet utmärktes av en växande industri som gav människor möjlighet till arbete och försörjning är situationen i dag mycket annorlunda” undrar jag om dom har rätt. Jag tror att vi underskattar vad en förståelse av proletariatet och dess livssituation i början av förra seklet kan ge oss för vår förståelse av vår samtid. Då som nu sökte sig människor till städerna, många fick där arbete i industrin, men många inte. Vad städerna erbjöd, och erbjuder, var en möjlighet att på olika sätt hanka sig fram. När man i Lönlösa liv beskriver vad de som är “absolut utestängda ur den normala ekonomin” idag gör, alltså är självanställda eller anställda av mycket fattiga arbetsgivare såsom gatuförsäljare och skoputsare, skulle de lika gärna kunna vara en beskrivning av stora delar av proletariatet i storstäderna i väst i början av 1900-talet. Det gör inte iakttagelserna mindre intressanta, tvärtom, men kanske ställs de i ett annat ljus om vi skulle studera de likheter man kan se. Denna möjlighet till jämförelse är också något som berörs i antologins andra text Sisyfos klasskamp, där dagens proletariseringsprocess liknas vid 1800-talets. Jag tror dock att detta är något som förtjänar att utvecklas och som skulle kunna ge perspektiv till några av de kanske lite väl tilltagna slutsatser som dras gällande dagens situation. Var denna del av proletariatet även under 1800-talet ett ingenting i ekonomin? Eller fungerar de i huvudsak, då som nu, som den nödvändiga reservarmén? Jag tror också att en sådan jämförelse skulle kunna bidra till en djupare förståelse för de sätt på vilken denna del av proletariatet försökt hanka sig fram och vad detta ger för möjligheter och problem. Här tänker jag på skuldsättning, som inte heller det är ett så nytt fenomen för arbetarklassen som ibland görs gällande, men också välgörenhet och filantropi, i relation till de redan nämnda självanställningarna och anställda av riktigt fattiga arbetsgivare. En värld som präglas av ockrare/utsugare och välgörare/filantroper. Vad skapar det för möjliga gemenskaper och utmaningar? För även om jag kan tycka att det dras lite för stora växlar på denna utveckling är det ett faktum att en stor del av proletariatet idag inte fångas in i beskrivningen av en arbetare på ett större företag, än mindre i tillverkningsindustrin.
Detta leder vidare till den diskussion som förs i antologin kring vilka problem och möjligheter den här situationen öppnar upp för ett avskaffande av kapitalismen. Det finns en kritik mot arbetarrörelsens fokus på en klasskamp förd på fabriken. I Sisyfos klasskamp beskrivs problemet som en ständig cykel av makt och nederlag. Bilindustrin tas som exempel där arbetare tvingat sig till makt på ett ställe, bara för att se kapitalet flytta till en annan del av världen, där makten bytts mot nederlag, en process som sedan återupprepas på en ny plats. Man menar att klasskampen måste vara en kamp för att avskaffa sig själv som klass och ställer det mot det som i Parti och utsida beskrivs som “kampen om värderandet av arbetet.” Kampen på arbetsplatsen riskerar enligt detta resonemang att bli något som bara reproducerar systemet som sådant, där vi bara kan få en viss makt som sedan alltid byts mot nederlag. Jag tror att detta är en relevant kritik mot en del av de kamper vi för. Jag tror att vi måste förhålla oss till att klasskampen i någon mån är en del av kapitalismen och vad det innebär för våra möjligheter att kunna avskaffa kapitalismen. Som det uttrycks i Sisyfos klasskamp: “[f]abriken var ett fängelse som måste avskaffas och avvecklas snarare än övertas och ockuperas”. Men i antologin går man längre än att bara hävda att kampen om makten måste föras även utanför fabriken, istället tycks man mena att utvecklingen som beskrivits ovan – och den del av proletariatet som beskrivs som de lönlösa – är det som öppnar möjligheten för avskaffandet av kapitalismen. Denna möjlighet beskrivs i antologins sista text Parti och utsida såhär:
Först när arbetaren inte har makt som arbetare kan kampen bli en kamp om makten att vara något annat än en arbetare.
Man ser alltså en potential i den process som tycks göra allt fler “onödiga” i kapitalismen, det är det som möjliggör att klasskampen träder utanför en kamp om bara värderandet av det nödvändiga arbetet. Det är dessa utestängda som har allt att vinna och inget att förlora på att avskaffa kapitalismen – de utan framtid. Det är intressant att följa dessa resonemang, men jag kan inte undgå att känna att det ligger en romantisering av eländet under ytan av dessa texter. Det tycks som att ju sämre man har det inom kapitalismen desto mer potential har man att avskaffa systemet. Självklart är det de delar av arbetarklassen som har det sämst som kan sägas ha mest att vinna på kapitalismens avskaffande, men frågan är hur man gör revolution när man har fullt upp med att försöka överleva? Hur gör man motstånd om man är ett ingenting i systemet? Är inte förutsättningen för motstånd ett erkännande – ett existerande? Är det inte vår existens som arbetare som är förutsättningen för kampen att vara något annat? Denna fråga ställs också i antologin, “hur skall ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse, och som är nedsänkt i skuld, kunna ta makten?” Texterna pekar mot att det måste handla om att kamper måste föras på gator och torg och i försöken att möjliggöra sätt att kunna leva utan arbete redan idag. Detta är intressant oavsett om man håller med författarna om att de är de mest utsatta i proletariatet som är de med mest revolutionär potential eller inte. Det är uppenbart att vi måste hitta sätt att organisera oss även utanför arbetsplatserna, att vi måste hitta sätt att överleva tillsammans, för att kunna göra motstånd tillsammans.
Det ges ett intressant exempel i texten Lönlösa liv om olika tänkbara strategier för organisering och motstånd i tider av hög arbetslöshet. Exemplet är två kamporganisationer för arbetslösa i USA under 1930-tals krisen, där den ena fokuserade på att ställa krav på staten om att sänka arbetstiden och att a-kassan skulle vara lika hög som lönen, den andra delen fokuserade på en aktiv omfördelning av de resurser som fanns i arbetarkvarteren som drabbats hårt av arbetslösheten. Den senare formen av organisering liknar det vi i dag pratar om som skapandet av allmänningar. Det handlar om att i sitt kvarter samla in det som finns och försöka se till så att alla har så de klarar sig. Både då och nu har detta kritiserats för att vara defensivt, bara ett sätt att dela på fattigdomen. Det är en relevant kritik som jag tror att vi måste diskutera mer i relation till våra egna praktiker kring skapandet av allmänningar. Hur kan våra allmänningar bli ett exodus och inte bara ett sätt att lappa ihop ett system som håller på att falla samman? Hur kan det bli ett sätt att producera nya behov och begär som inte kan tillfredsställas inom kapitalismen istället för att bara bli ett sätt att reproducera oss själva som arbetskraft? Kan vi kombinera olika former av motstånd för att vinna styrka? Kan vi undandra oss samtidigt som vi går till offensiv?
Jag vill avsluta med att lyfta fram några delar av antologin som i sig gör en läsning av den väl värd, men som inte fångats upp av de frågor som jag tagit upp i den här texten. För det första är de utblickar om kamper som förts runt om i världen de senaste åren riktigt intressant att få en inblick i. Särskilt gillar jag det avsnitt i En världsomspännande strejkvåg (text av Steven Colatrella) som listar strejker och protester runt om i världen under två dygn – 21 och 22 oktober 2010. Listan sträcker sig över fem sidor från ett Frankrike lamslaget av den omfattande strejken mot höjd pensionsålder via de offentliganställda i Tobago som demonstrerade i solidaritet med sina strejkande kollegor i Trinidad som ledde till att University of the West Indies gav med sig för personalens krav. Vidare till den omfattande hamnstrejken i Bangladesh och de 80 000 offentliganställda som strejkade i Chile, för att bara nämna några exempel. Exemplen är inspirerande och lämnar en känsla av hoppfullhet. Jag vill också lyfta fram antologins enda skönlitterära inslag, Det döda arbetet, som skapar både obehag och igenkänning: “När det inte känns bra, kan det vara rent är devisen alla dubbelarbetande kvinnor som besöker psykakuten kring juletid lever efter”.
Lönlösa liv är en antologi som väcker många tankar och visar på ett sätt vi kan förstå vår samtid och våra möjligheter att göra motstånd. Den är inte helt lätt att ta sig igenom, men jag hoppas att vi är många som gör det så att den kan fungera som just en början på ett samtal inom vår rörelse om de viktiga frågor som väcks. Varför inte läsa Lönlösa liv tillsammans som nästa studiecirkel?
Samtalat 
Tack för kommentarerna. Vi kör som sagt en cirkel på boken, och andra texter, på Amalthea och de här frågorna kommer säkert att behandlas. Bara tre saker som kan vara relevant att diskutera:
1. Det stämmer att man kan jämföra dagens urbaniseringsprocesser med tidigare sådana, men du missar att man i sådana fall måste ta hänsyn till det som brukar kallas den tredje industriella revolutionen, och som beskrivs i texterna i Lönlösa liv, om man vill förstå/analysera proletariatets urbana livssituation i dag. Historiska faktum som att den industriella produktionen automatiserats i och med miktroelektronikens uppäckt, faktumet att serviceindustrins företag blivit de största arbetsgivarna (även globalt sett), finansmarknadens enorma expansion, de informella ekonomernas förvandling och globala spridning i och med migrantrörelser, osv, allt detta medför att den utveckling av tillväxt som exempelvis karaktäriserat, om vi ska tro Robert J Gordons siffor, USA från 1750 till 1972 drastiskt har brutits. Vi menar då att det slut på tillväxten som Gordon och andra menar utmärker den amerikanska ekonomin är en sannolik global utveckling som kommer att ställa oss inför förhållanden som man, precis som du skriver (och som det påpekas i boken), kan jämföra med 1800-talet. Men, vi hävdar att det också finns en väsentlig skillnad – jämför Detroit 1890 eller 1915 med Detroit 2015. Staden har alltid varit de fattigaste hemvist, men de är det mer än någonsin i dag – Mike Davis har beskrivit hur relationen mellan urbanisering och industrialisering brutits exempelvis, för att ta en av de mer sossiga och tråkiga teoretikerna som beskrivit denna process.
2. Relationen mellan urbanisering och industrialisering genererar helt enkelt inte den möjlighet till lågt hängande frukt vad gäller arbetstillfällen, beskattning, osv, som utmärkt 1950-talets gyllene kapitalism mest, men som även präglade tiden för Bismarcks ”preussiska socialism” och andra perioder innan de tekniska revolutionerna som vi alltså daterar till runt 1970 och som inleder den process som John Stuart Mills, inte Adam Smith som vi påstår dumt nog, siade som kapitalismens stationary state. Det gäller att komma ihåg att kapitalismen innan de gyllene åren, under det brutala 1800-talet och 1900-talets första decennier, ännu inte konfronterats med de skrankor som alltså analyseras i texterna i Lönlösa liv utifrån faktumet att dagens tekniska revolutioner saktar ned kapitalismens tillväxt. Vi vill helt enkelt påminna om den klassiska motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, det är med den motsättningen i bakhuvudet som man kan förstå varför dagens urbanisering är väsensskild tidigare urbaniseringsprocesser och det är den motsättningen som genererar möjlighet till revolt och revolution. Alla kamper vi beskriver och analyserar på och utanför företagen, och som utmärker vår kampcykel, präglas av ovannämnda processer. Det är därför vi trätt utanför ”arbetarrörelsens tid” och nått ”kommunismens tid”.
3. Vi menar inte på något sätt att de mest utsatta delarna av klassen är de mest revolutionera, däremot menar vi att proletariatet i egenskap av att det är en klass utan reserverar, eller rentav en klass med negativa resurser (som lönearbetare med stora skulder), är en revolutionär klass eftersom den tenderar att bli lönlös i dubbel mening just genom ovannämnda processer. Detta är inte en romantisering av de fattigaste eller de lägst ned. Tvärtom är vi speciellt intresserade av proletariseringen av det som kan anses vara medelklass, vilket vi beskriver på en mängd ställen (vi använder till och med termen medelklass för att kritisera denna fetischerna av de fattigaste och också, mer kontroversiellt, för att påvisa vad de fattigaste har gemensamt med dessa mycket mer priviligierade arbetare). För oss står frågan om revolutionär, eller för att vara lite mer modets, progressiv politisk organisering i direkt relation till klassernas proletarisering och till ovannämnda motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, en motsättning som klassen – även den relativt välmående delen av klassen – tvingas förkroppsliga. Att vara revolutionär handlar verkligen inte om att vara mest utsatt, revolutionen handlar om den generella tendensen som gör proletariatet ”tvunget” att konfrontera sina livsförhållanden som något proletären måste avskaffa, ”be his payment high or low” (som Martin Glabermans fina essä om arbetarklassen heter).
Hursomhelst, skitkul att du läst texten och skrivit dessa spännande kommentarer. Hoppas detta kan leda diskussionen vidare. Det kommer fler böcker och texter. Lycka till med ert projekt! Och ursäkta att detta skrivs i lite hast med allt vad det innebär av dålig svenska osv.
GillaGilla