Ärlighet varar längst

Under en längre tid har det funnits en diskussion inom den utomparlamentariska vänstern om hur vi som rörelse ska lyckas bryta den isolering som vänstern idag verkar vara fast i. Diskussionen har handlat om många olika saker. Allt från estetik, våld, språk, mediahantering och organisationstrukturer har synats i ett försök att hitta en lösning på isoleringen. Idag tänkte jag skriva lite om språk, symboler och ärlighet.

Diskussionen fastnar lätt i att handla om vilka symboler och begrepp vi ska använda för att definiera oss själva. Hammaren och skäran är ett exempel på en symbol som används (även om relativt sällan) som med viss rätt har kritiserats. Trots att symbolens faktiska betydelse kan diskuteras så representerar den för majoriteten av alla människor inte det goda livet kommunism hade kunnat innebära utan är en symbol för åsiktsförtryck, svält och trista arbetsläger. Den röda flaggan kan representera KBGs förföljelse eller socialdemokraternas klassfredspolitik. Det anarkistiska A:et kan stå för ungdomlig naivitet. Rånarluvan för meningslös förstörelse. Att sluta använda en symbol är enkelt. Det är bara att inte måla den på banderollen, trycka den på tröjan, bära med den till demonstrationen.

Det kan därför vara enkelt att göra avkall på en symbol som representerar vår rörelses politiska rötter. Men diskussionen kan inte ta slut här. Diskussionen måste komma till själva kärnan: Vilket språk och vilka symboler ska vi använda och i vilken mån bör vi anpassa oss till förändringar i hur politik framställs för att “nå” ut till folk. Är det så att våra politiska rötter, i en anarkistisk och kommunistisk rörelse, idag är mer hämmande för oss i vårt politiska projekt än det hjälper oss?

Det enklaste och tydligaste argumentet emot att ofta återkoppla till våra politiska rötter är att det är ett poserande. Ett poserande som bara är till för att förstärka vår identitet som radikala. Vi är idag lika lite bolsjevikerna som SD är NSDAP. AFA är lika lite Durruti-brigaden som SMR är SA. Att därför visa symboler och använda ett språk som är provocerande/radikalt får bara effekten att vi blir självvalt marginaliserade. Vi blir en klubb eller miljö för redan “frälsta” och vårt poserande är tillför att kommunicera med andra “frälsta”, istället för vår klass.

I denna kritik finns en stor poäng och under det gångna året har man vid flera tillfällen sett och hört meningslöst poserande. Folk har trätt på sig sin “revolutionära uniform” och gjort planer som om vi befann oss i ett brinnande inbördeskrig med våra klassfiender. Inte minst när vi rituellt stångas med polisen i samband med nazisters demonstrationer.

Att det finns ett behov av att se över vårt språk och symboler är självklart. Men diskussionen är djupare än så. Det finns en vilja i delar av min organisation att bryta med våra politiska rötter, inte i första hand med vår teori utan med dom markörer och termer vi använder.

“Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.” –  Karl Marx

Det enskilt största problemet med att försöka ta bort våra markörer och begrepp är inte en fråga om förståelighet. Självklart måste vi prata på ett sätt som människor förstår. Att mena något annat är bara ett uttryck för meningslös radikalism och identitetssökande hyper-aktivism. Men hur långt kan man ändra sitt språk och sina politiska markörer innan det blir en fråga om att hemlighålla sina intentioner eller för den delen helt ändra sina mål och sin vilja för att göra sig mer lättkonsumerad?

I första fallet tänker man sig att vi måste tona ner våra kommunistiska markörer, t.ex sluta använda röda flaggor och kalla oss kommunister och inte prata om vår vilja till revolution. Då når vi snabbt ett centralt problem. Vilken relation får vi till dom övriga aktörerna i klassen? Så fort dessa kommer nära nog så kommer våra sanna intentioner, vårt interna språk och våra politiska identiteter bli synliga. Då kommer vi istället framstå som oärliga och opålitliga. Det andra problemet är att vi också kommer starta en process inom vår rörelse och organisation där vi sakta men säkert går från att ljuga utåt till att dessa saker blir sanningar inåt såväl som utåt. För ärligt talat, är inte det precis det som skett inom Vänsterpartiet? Internt förstod alla i början att dom fortfarande var kommunister och ville arbeta för ett revolutionärt läge tills att dom de facto idag inte längre är kommunister och inte längre verkar för revolution.

Ett tydligt exempel på detta kunde man se efter att min egen organisation hade organiserat bussresor som hade som syfte att lyfta fram hur klass syns och verkar i staden. När bussresorna genomfördes i Stockholm så blev det ett stort intresse från media. Spaltmeter skrevs om händelsen men vi blev låsta i ett problem. Vi kunde inte riktigt ärligt formulera vår vilja. När vi fick frågan “Ni kallar det Odla vårt klasshat, vad menar ni med det?” så kunde vi inte svara “Vi menar att vi hatar överklassen, att dom har berövat oss allt. Att vi vill att dom ska försvinna som klass och att deras rikedom ska omfördelas till hela mänskligheten”. Eller något annat som utan problem kunde sägas på ett möte eller över en öl. Istället blev vi tvugna att mena att vi ville provocera. Att det var en fråga om resursfördelning och att vi kan se i statistiken att det finns ett klasssamhälle. Allt detta är sant, men det är också en sanning för liberaler och för socialdemokrater. Det var oärligt. Jag har full förståelse för detta och jag menar inte att på något sätt kritisera någons insats i den väldigt påfrestande situationen som en intervju i riksmedia innebär. Men vem vann på denna debatt, vems diskurs stärkte det?

Om vi istället väljer att försöka bryta med våra politiska rötter så står vi istället inför problemet med att försöka konstruera ett nytt språk och ett nytt sätt att konstituera oss som rörelse. Vårt behov av att kommunicera blir då det kanske enskilt viktigaste projektet vi kan driva. För utan att lyckas förmedla vilka vi är så kommer vi framstå som förvirrade och vi kommer ha svårt att bygga en gemensam linje internt. Detta kan mycket väl öppna upp för en helt ny typ av rörelse som kan växa fram ur ruinerna av den allt svagare, om inte helt döda vänstern, men att lyckas med något sådant kräver arbete och riktning på ett sätt som jag tror vi saknar förmåga att lyckas med idag.

 

”What we may be witnessing is not just the end of the Cold War, or the passing of a particular period of post-war history, but the end of history as such: that is, the end point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.” – Francis Fukuyama

 

Många av dessa tankar kommer ur hopplösheten inför vår omvärld där klasskamp under röda fanor och bildandet av sovjeter känns mer främmande än någonsin. Historien tycks ha tagit slut och alla stora omformande projekt verkar handla om att bygga feodala religiösa stater eller fascistiska nationsprojekt. Samtidigt som dessa dåtida projekt verkar kunna dra kraft ur marken och historien står vi svaga och förvirrade. Dom europeiska kommunistiska partierna känns mer marginaliserade och navelskådande än någonsin och den enda lösningen dom verkar ha är att bli bättre socialdemokrater än socialdemokraterna.

Ett annat perspektiv på detta tillstånd kan vara att våra termer och vårt språk inte svarar till det som faktiskt sker inom kapitalismen. Att den nuvarande kapitalismen och klassen inte stämmer överens med den logiken som Marx, och senare bolsjevikerna, använde för att vända upp och ner på samhället. Vårt språk och de konflikter som våra symboler och berättelser fokuserar på är väldigt låsta till fordismens motsättningar. I massindustrisamhället var klass något som tydligt utkristalliserade sig, själva samhället andades uppdelningen mellan producerande och exploaterande. Idag är kanske kapitalismen mer komplex och klass därför mycket otydligare. I de stunder kanske ropen om klass mot klass mest verkar vara någon typ av nostalgisk fantasi om det enkla samhället. Det som beskrivs som en förhärskande nyliberal hegemoni om historiens slut kanske i själva verket är något annat.

Jag känner också det skriande behovet av att omforma oss för att på så sätt kunna bryta ny mark bortom dom mönster och den svältdöd som verkar genomsyra hela vänstern. Men är det möjligt att försöka bygga klassallianser utan att vara klara med vårt mål? Går det att bygga en rörelse som kan hota hela det rådande systemet utan att vila det på den enda moderna rörelse som försökt?

 

3 reaktioner på ”Ärlighet varar längst

  1. När sossarna går in i det parlamentariska spelet i början på 1900-talet gör man det med intentionen att man är ett revolutionärt alternativ, skriver fina saker i sitt partiprogram men själva arenan omformar socialdemokraterna där de efter kosackvalet 1928 ställs inför ett vägskäl: att hålla kvar vid vissa formuleringar/idéer och förmodligen bli marginaliserade eller jobba enligt arenans spelregler: röstmaximering. Ur detta föds folkhemmet istället för klasskampen, omfördelning av resurser istället för klassernas utjämnande. Man tvingas helt enkelt bli det man gör. I våra organisationer borde vi se på arenor som tvingande omständigheter och inse att det vi gör är det vi blir: oavsett om det bussresor, fackliga förhandlingar eller demonstrationer.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s